Sidor

2013-04-19

Avsked

Egentligen gick den här bloggen i graven redan för ett drygt år sedan, men jag kunde inte riktigt förmå mig att släppa taget.

Jag har loggat in då och då, ändrat layouten och funderat på om jag kanske skulle börja skriva igen. Det hände senast igår.

Men jag kan inte. Jag vill inte. Subjektiva Olivia är ett avslutat kapitel. Jag var aldrig nöjd med det jag skrev, och att läsa mina gamla inlägg ger bara ångest.

Det kan hända att jag påbörjar en ny blogg, och då länkar jag till den här. Det kommer nog inte att bli en renodlad bokblogg i sådana fall. Jag har gått och blivit träningsfanatiker, så det kan lika gärna bli en träningsblogg.

Tack till alla som läste och kommenterade under åren jag var aktiv.

2012-02-21

Funderingar

Jag har funderat, och funderat. Legat vaken på nätterna med ångest. Beslutet som jag vill komma fram till är om jag ska lägga ner bloggen eller inte.

Läslusten var helt borta förra året, jag läste sammanlagt 20 böcker, vilket är lite till och med för mig. Nu har läslusten återkommit, jag har läst 19 böcker hittills i år. Mycket tack vare min Kindle som jag fick i julklapp.

Nu är det istället skrivlusten som vägrar infinna sig. Jag tror att det mest beror på dåligt självförtroende. Att jag ser vad andra bokbloggare har skrivit och känner att jag inte har något att komma med i jämförelse.

Det finns så många bokbloggar, alldeles för många faktiskt, att min känns totalt onödig och överflödig. Hade jag haft bättre självförtroende, eller skrivit om bara en enda genre, så kanske det hade varit annorlunda.

Jag har inte riktigt bestämt mig än, men det lutar åt ett avslut.

Om någon är intresserad av att se vad jag har läst hittills i år (och ända sedan 2001), så har jag lagt in det på Goodreads: http://www.goodreads.com/review/list/7765189-olivia?shelf=2012

2011-09-27

Läsuppdatering

Jag har inte läst så mycket de senaste månaderna, 2011 kommer förmodligen att vara mitt sämsta år någonsin angående antalet lästa böcker. Det betyder dock inte att jag inte har läst alls. Detta har jag läst sedan slutet av maj:

Patrick Rothfuss - The Wise man's fear 
Så otroligt efterlängtad. Ändå låg den oläst bredvid sängen hela sommaren. Dels för att jag var rädd för att bli besviken, dels för att jag tyckte att det skulle vara fel att läsa den när jag inte mådde så bra. Jag hade inte behövt oroa mig, den var helt fantastisk!

Eoin Colfer - Atlantissyndromet 
Böckerna om Artemis Fowl har en väldigt ojämn kvalitetskurva. En del är okej, andra förvånansvärt bra, och så finns det de som är riktigt kassa. Den här boken tillhörde tyvärr den sista kategorin. Totalt oinspirerad, inte särskilt rolig och inte ett dugg spännande.

Roderick Gordon & Brian Williams - Tunnlar, Djupare och Fritt fall  
Fick först för mig att det var en trilogi, sen upptäckte jag att serien har fem delar hittills. Det är en bra äventyrsserie som går från att vara ett "stad under staden"-äventyr, till att påminna mer om "Till jordens medelpunkt" och liknande. Tredje delen är lite seg ibland, men ändå underhållande.

Connie Willis - Blackout 
Utan tvekan den bästa boken jag har läst i år, men det är bara del ett av två så den slutade mitt i all spännning. Kommer att skriva mer om den när jag har läst andra delen, All clear.

Liz Jensen - The Rapture 
Spännande och mycket bra övernaturlig thriller. Jag blev lite överraskad, för jag hade inte väntat mig att den skulle vara särskilt bra. Rekommenderas till alla som gillar undergångsstämning och hotfulla religiösa fanatiker.

Johan Theorin - Skumtimmen 
Ville ha något lättläst på flyget till England. Bra för att vara svensk.

2011-09-26

Personlig uppdatering

Det märks på bloggen när jag inte mår särskilt bra. Under mina nästan fyra år som bokbloggare har jag då och då haft långa perioder då jag inte skriver alls, för att kanske dyka upp någon gång ibland för att meddela att jag inte har slutat blogga, att jag är deprimerad och att jag kommer att komma tillbaka. Det känns alltid lika fånigt, inte minst för att jag vet att ingen egentligen är intresserad av min mentala hälsa. Samtidigt är jag inte den sortens person som kan låtsas som om allt är toppen och att livet är underbart, och jag klarar ofta inte av att skriva en text utan att vara personlig så givetvis färgar mina depressioner av sig på bloggen.

En av de största anledningarna till att jag ofta har varit deprimerad (har varit sjukskriven i nästan 10 år sammanlagt, och under den tiden levt på socialbidrag) är att jag har känt mig så misslyckad. Jag har problem med vikten, jag har aldrig lyckats fullfölja någon högskoleutbildning, jag har problem på det sociala planet och jag klarar inte av att behålla ett jobb eller en praktik.

Nu har äntligen vissa av mina problem fått sin förklaring. Jag har fått diagnoserna Aspergers syndrom och ADD. Jag skyller inte alla mina problem i livet på mina diagnoser, jag vet att mycket är mitt eget fel (särskilt vikten, som helt och hållet är mitt fel), men det är ändå en otrolig lättnad att kunna sätta ett namn på mina problem. Lite bittert är det att diagnosen kom så sent, jag är 33 år gammal. Hade jag fått rätt hjälp redan när jag var liten och började få problem i skolan, så hade mitt liv kanske sett annorlunda ut.

Samtidigt händer det mycket positivt i mitt liv just nu. I och med diagnoserna så kommer jag att få mycket bättre hjälp med att få ordning på mitt liv. Jag har en fantastisk pojkvän, som också har Asperger, och när jag är med honom känns tillvaron inte alls sådär grå och tung. Tyvärr bor han i England så vi kan inte träffas så ofta. Jag håller också på att professionell hjälp med att gå ner i vikt, något som kanske kommer att funka den här gången, eftersom jag har tappat chokladsuget sedan jag började ta medicinen Concerta mot min ADD.

Förhoppningsvis kommer mitt liv bara bli bättre från och med nu, men jag tar inte ut något i förskott. Just nu nöjer jag mig med att njuta av hösten, och den enorma rikedom som mina överfulla bokhyllor utgör.

2011-05-07

Delphine de Vigan - Underjordiska timmar

"Underjordiska timmar" har två huvudpersoner, vars vägar korsas då och då, men som aldrig träffar varandra på riktigt. Den ena är karriärkvinnan Mathilde som efter att ha sagt emot sin chef börjar bli mobbad på jobbet. Hon blir ignorerad, trampad på och fråntagen sina arbestssysslor en efter en. Hon försöker härda ut, trots att hon är helt bruten.

Den andra huvudpersonen är läkaren Thibault, som precis lämnat ett förhållande med en kvinna som inte älskar honom lika mycket som han älskar henne. Han betraktar trött Paris och dess invånare, träffar patient efter patient, känner sig ensam fast han är omgiven av människor.

Delphine de Vigan lyckas i den här romanen förmedla en känsla av total hopplöshet. Det är mycket skickligt, hon är en fantastisk författare. Vid någon annan tidpunkt i mitt liv hade jag säkert tyckt om den, men just nu blev jag bara deprimerad. Visst var den bra, riktigt bra. Det hindrar mig inte från att sakna den naiva charmen i hennes förra roman, No och jag, som jag verkligen älskade.