Ken Follett - En värld utan slut

Det är omöjligt för mig att gå in i en katedral, eller ens större kyrka, utan att tänka på Ken Folletts tegelsten Svärdet och spiran. Så för några veckor sedan när jag besökte Uppsala domkyrka sökte sig tankarna åter till den, och det faktum att det kommit en fortsättning. En värld utan slut har jag ett antal gånger lånat hem från biblioteket utan att läsa, jag har helt enkelt inte haft ork att ge mig på en 1200-sidorsroman (något som jag inte hade problem med förr, då jag tyckte att ju tjockare bok desto bättre, så jag sluter mig till att det är åldersrelaterat). Men nu gav jag mig alltså fan på att läsa den, och efter bara några sidor insåg jag att det inte skulle bli några problem, för den sög in mig i handlingen med en gång och vägrade släppa taget under de två veckor det tog mig att läsa den.

Precis som Svärdet och spiran utspelar den sig i den fiktiva medeltida staden Kingsbridge, någonstans i England. Det har dock gått 150 år så den har nya huvudpersoner och Kingsbridge har utvecklats till en blomstrande liten stad i skuggan av katedralen (om vars bygge Svärdet och spiran handlade om). Året är 1327 och läsaren introduceras här för de fyra huvudpersonerna, som vi får följa fram till 1361. Barnen Caris, Gwenda, Merthin och Ralph hjälper av en slump en riddare att komma undan två knektar som han jagas av, och deras möte i skogen kommer att för alltid påverka deras liv. Gwenda är en fattig och ful livegen, men hon är slug och beslutsam, och kämpar hårt för att få ett drägligt liv. Hon är också min favoritkaraktär och jag tycker att det är lite för få kapitel om henne. Caris och Gwenda förblir vänner, men Caris är dotter till en rik ullhandlare och lever sålunda ett helt annat liv. Hon har sinne för affärer och vill dessutom lära sig om läkekonsten (och blir minst sagt besviken när hon får reda på att det är förbehållet kyrkans män att bli läkare). Merthin och Ralph är bröder och kunde inte vara mer olika. Merthin är intelligent och visar sig ha arkitektgåvan, medan Ralph är brutal, illvillig och maktlysten.

Även om vi får följa alla fyra är det nog Caris som kan räknas som bokens egentliga huvudperson, och även om boken handlar om allt möjligt, från kyrkopolitiska ränksmiderier och digerdöden till byggandet av en bro och de livegnas hårda liv, så är det kärleken mellan Caris och Merthin som håller ihop det hela. Det är en episk kärlekshistoria som hela lokalbefolkningen lägger sig i, och ibland saboterar.

Jag är ingen historiker så jag kan inte bedöma de historiska fakta som nämns i boken, men jag tycker att det är lite "plastigt" ibland. Lite för rent, och Caris och Merthin är lite väl före sin tid i sina tankar ibland. Jag kan irritera mig lite på hur de alltid har rätt, och kan nästan förstå alla munkar och andra dignitärer som irriterar sig på dem. Samtidigt som jag hela tiden med spänning läser om deras liv, för jag bryr mig verkligen om dem.

Det är en en riktigt bra underhållningsroman, med kärlek, politik, mord, hämnd och till och med lite lesbisk nunnekärlek. Allt medan pesten härjar och hundraåriga kriget pågår i Frankrike. Ett minus för lite väl många pinsamma sexscener dock, och hör jag talas om "tvefärgade hosor, enligt rådande smak" en gång till får jag spader!

Jag tror att de flesta som gillade Svärdet och spiran kommer att gilla den här, trots att den inte är lika bra. Vänta er inte för mycket bara, det är som sagt var en ren underhållningsroman, utan något större djup, så ta den för vad den är.

För lite fantasy!

Sedan jag startade bloggen har jag läst väldigt lite fantasy. Jag tror att det till stor del beror på att nu när mitt läsande är offentligt, så vill jag variera mig lite mer. Från början, när jag startade bloggen, hade jag tänkt att jag mest skulle skriva om fantasy, men någonstans på vägen gick det fruktansvärt fel.

Jag köper fortfarande mest fantasy (om man inte räknar mina loppisfynd), men de böckerna står olästa i hyllan. Jag följer engelskspråkiga fantasybloggar (de svenska är ärligt talat inget vidare, väldigt högtravande och så vidare), blir sugen på att läsa en massa böcker, men läser i stället smal fransk litteratur, thrillers och barnfantasy.

När jag träffar mina kurskamrater och vi pratar om bibliotek klagar jag ofta på bibliotekarierna på Lysekils Stadsbibliotek som är så fientligt inställda till fantasy. Men böckerna jag ber dem köpa in är inte fantasy.

Så här års: november, december, januari (eller mysmånaderna som jag tycker att de borde kallas) är jag alltid mer sugen på fantasy (och historiska romaner), så det kanske är dags för en förändring nu. Det ska bli mer fantasy här på bloggen!

Andrea Maria Schenkel - Mordbyn

Den här tyckte jag om! Den utspelar sig i Tyskland i början av 1950-talet, och baseras tydligen på en verklig händelse.

Något fruktansvärt har hänt på den ensliga gården Tannöd, och vad som har hänt och vem som är mördaren (ja, boken heter ju Mordbyn så det rör sig om mord) avslöjas sakta men säkert genom vittnesskildringar från byborna. Boken har ingen huvudperson eller berättare, varje kapitel är en ny vittnesskildring. Allt från läraren som tyckte det var konstigt att den lilla flickan inte kom till skolan till prästens kokerska som svär på att hon såg djävulen den där dagen. Ju mer man får reda på om familjen på gården Tannöd desto obehagligare blir det. Stämningen är ödesmättad men berättelsen är saklig och osentimental.

Det finns inget bättre, tycker jag, än författare som med få ord lyckas beskriva mycket.

Michèle Lesbre - Den röda soffan

Den här boken borde jag ha älskat. En stor del av den utspelar sig på en resa längs den transsibiriska järnvägen. Det är min drömresa och jag älskar tåg. Naturbeskrivningarna är fantastiska. Men annars var det faktiskt något av en blaha-upplevelse.

Huvudpersonen Anne ska åka till något samhälle vid Bajkalsjön för att leta reda på sin gamla kärlek Gyl, som hon inte hört av på länge. Under resans gång träffar hon människor på tåget och läser om Brott och straff. Hon tänker också en hel del på sin granntant Clémence, som hon brukar läsa för om starka och inspirerande historiska kvinnor.

Det talas en hel del om mötet och resan. På ett lite flummigt men samtidigt högtravande sätt, som irriterar mig. Boken är mer en fundering än en roman, och visst är den läsvärd - men samtidigt är jag glad att den bara var ca 130 sidor lång.

Tom Rob Smith - Barn 44

Som det kanske har märkts här på bloggen har det varit lite si och så med läslusten på sistone. Den här boken var nog vändpunkten. Den var så bra att jag nu är sugen på att läsa en massa annat bra, men framför allt uppföljaren, The Secret speech (som jag har brutit mitt köpstopp för att beställa).

Själva mordgåtan, som boken är uppbyggd kring, är det egentligen inget speciellt med. En man mördar barn här och var i Sovjetunionen, men ingen gör något för att stoppa honom, för i ett perfekt samhälle finns ju inte mord. Året är 1953, samma år som Stalin dör. Bokens huvudperson, Leo, jobbar åt säkerhetspolisen. Utan att ifrågasätta griper han, och låter tortera, folk som är misstänkta dissidenter och oliktänkande. Men efter en serie händelser börjar han tvivla, om en oskyldig man kan gripas och avrättas, kan det inte vara så att det har hänt flera gånger? Och kan det vara så att ett mord på en pojke har mörkats? Leo bestämmer sig för att utreda mordet, men det är inte lätt i ett land där man inte kan lita på någon och inte ens tanken är fri. Det otäcka i boken är egentligen inte morden, utan maktlösheten och hopplösheten, alla oskyldiga människor som döms och avrättas eller deporteras. Alla går omkring och är rädda.

Författaren har lyckats väldigt bra med att beskriva Sovjet under Stalin, och miljöbeskrivningarna och personporträtten är trovärdiga.

Jag ska inte skriva så mycket mer om handlingen, för det går inte utan att avslöja för mycket. Det är en fantastisk thriller, som jag rekommenderar varmt.

Utsökta lik och annat

Jag har lite ångest över att jag inte har skrivit något här på bloggen på länge, men jag har inte kunnat komma på något intressant att skriva om, eftersom jag helt enkelt inte har läst några böcker (nästan).

Förra veckan läste jag Utsökta lik av Poppy Z. Brite och tyckte om den, men hur recenserar man en sådan bok? En snubbe på Tidningen Kulturen har gjort ett poetiskt försök, så läs den recensionen, men jag varnar känsliga personer - även om det är en riktigt bra bok så är den verkligen inte för alla.

I morse började jag läsa Barn 44 av Tom Rob Smith, en bok som jag varit sugen på länge. Jag har inte kommit så mycket längre än förbi prologen, men den var dock väldigt bra för att vara en prolog, skulle till och med klara sig som novell. Så den boken ska jag ta med mig på min lilla tur till Uppsala (min syster som pluggar där fyller 25).

Årets obligatoriska nobelprisinlägg

För första gången på länge går nobelpriset i litteratur till en författare som jag faktiskt har hört talas om, och som jag till och med äger en bok av (Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv). Jag har dock inte läst något av henne än, men har varit på väg länge. Så ett stort grattis till Herta Müller!

Inte död, men beroende av FarmVille

Tänkte att det var dags med ett litet livstecken från mig. Det har varit lite illa med läslusten de senaste veckorna, så jag har helt enkelt inte haft något att skriva om. Men nu börjar det bli lite höstmysigt, så det är kanske dags att krypa ner i soffan med en bok och en filt. Om jag nu kan slita mig från datorn, jag har utvecklat ett ohälsosamt beroende av facebookspelet FarmVille.

Jag har faktiskt läst halva novellsamlingen Babian av Naja Marie Aidt, och är mycket imponerad än så länge. Dessvärre måste jag lämna tillbaka den till biblioteket idag, eftersom den är reserverad. Men jag ska reservera den så att jag får tillbaka den snarast.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska läsa. Jag har duttat lite i Pratchetts Nation, och Utsökta lik av Poppy Z Brite, så jag ska kanske fortsätta med någon av dem.

Sen är jag sugen på att läsa om Människohamn, som jag har köpt i pocket nu, och även I djävulens spår, som jag också har köpt i pocket. Fast den senare har jag lånat ut till en kompis som är hemma från jobbet på grund av en rejäl förkylning, så den får jag väl vänta med. Om hon ens har börjat läsa den, hon är också fast i farmvilleträsket.

Lite Pratchett

För att bli på lite bättre humör (se mina dramatiska utspel igår) har jag impulsköpt Terry Pratchetts Nation, och har redan börjat läsa den. Än så länge är den bra.

Unseen Academicals får vänta tills vidare, för jag har egentligen köpstopp på böcker eftersom jag köpte min nya kärlek, Herr Eee PC 1005HA, på avbetalning.

Nytt beslut

Ehum, jag borde antagligen kalla bloggen Impulsiva Olivia egentligen... Så här har jag bestämt mig för att göra: Den här bloggen kommer att finnas kvar och kommer enbart att ha med litteratur att göra, samt även bibliotekarieutbildningen. Jag ska starta en ny blogg som blir min personliga blogg där jag kan skriva vilket trams som helst, utan att tänka på att det ska vara läsvärt och intressant och kopplat till litteratur.

En anledning till att jag tappade sugen lite är att jag inte har läst så mycket skönlitteratur senaste tiden, men det är nog bara en fas och egentligen något positivt för jag har läst en massa kurslitteratur i stället. Jag är rejält sugen på att börja läsa någon bra bok, jag har bara lite svårt att välja. Jag har läst väldigt lite fantasy i år, så det är kanske dags att ge sig på någon ny episk serie och låta mig svepas med till en annan värld ett litet tag.