Sidor

2008-01-31

Jasper Fforde: First among sequels

Den här boken kan jag bara rekommendera till de som redan har läst de fyra första böckerna i Jasper Ffordes serie om Thursday Next. Den är visserligen fristående, och utspelar sig fjorton år efter senaste boken, men om man inte läst de andra böckerna kommer man inte att fatta ett dugg. Det är en härlig, men knasig, värld som Fforde har skapat, och jag älskar den.
För de som inte har upptäckt Fforde än så rekommenderar jag The Eyre Affair (finns översatt till svenska med titeln Var är Jane Eyre?, men jag tvivlar på att den fungerar på svenska).

I den här boken har det hunnit bli 2000-tal, och böcker är inte lika populära längre, folk föredrar dokusåpor, som Samaritan kidney swap. Regeringen har en dumhetsöverskott och någon langar explosiv ost. Thursday måste både ta hand om sina barn och rädda den klassiska litteraturen från utplåning. Dessutom hänger tidsresornas framtid på hennes son Friday, som är en slö och oförskämd tonåring.

Det händer lite för många saker på en gång, det blir ingen riktig sammanhållning i boken. Plottrigt, är nog det bäst beskrivande ordet. Men det är det enda negativa jag har att säga. För den var riktigt, riktigt rolig, ganska spännande och precis lika påhittig och fantasifull som Ffordes alla andra böcker är. Dessvärre slutade den spännande, så väntan på nästa bok blir jobbig.

Jag vet inte varför omslaget föreställer Sherlock Holmes körandes en flygande buss. Jag kan inte minnas att något sådant förekom i boken.

2008-01-25

Min favoritpoet

Jag tar och gör lite reklam för min favoritpoet, Anne Sexton. Hon skrev i samma självutlämnande anda som Sylvia Plath (och tog livet av sig precis som Plath), men är mycket bättre tycker jag. Jag är inte någon expert på poesi, men för mig är bra poesi den som träffar rätt i hjärtat och betyder någonting för läsaren. Jag ska inte skriva så mycket mer, det finns mycket att läsa om henne på nätet för den som skulle vara intresserad. Här är en av mina favoritdikter av henne:

Her Kind

I have gone out, a possessed witch,
haunting the black air, braver at night;
dreaming evil, I have done my hitch
over the plain houses, light by light:
lonely thing, twelve-fingered, out of mind.
A woman like that is not a woman, quite.
I have been her kind.

I have found the warm caves in the woods,
filled them with skillets, carvings, shelves,
closets, silks, innumerable goods;
fixed the suppers for the worms and the elves:
whining, rearranging the disaligned.
A woman like that is misunderstood.
I have been her kind.

I have ridden in your cart, driver,
waved my nude arms at villages going by,
learning the last bright routes, survivor
where your flames still bite my thigh
and my ribs crack where your wheels wind.
A woman like that is not ashamed to die.
I have been her kind.

Ur boken The complete poems (ett mycket bra köp kan jag lova!)

2008-01-14

Patrick Rothfuss: The Name of the wind

Patrick Rothfuss är en cool person. Han har en rolig blogg, och han lägger till sina fans som vänner på Facebook. Men det är inte hans personlighet jag ska recensera, utan hans debutroman. The Name of the wind är del ett i en trilogi, där den legendariske Kvothe är huvudperson. Han berättar under tre dagar sin levnadshistoria och varje del i trilogin är en dag.

Kvothes berättelse börjar med att han som barn reser omkring med sina föräldrar, som är musiker. Men så mördas hans föräldrar av de mystiska "the Chandrian", som faktiskt är riktigt kusliga. Kvothe blir naturligtvis fylld av hämndbegär, och det är framför allt det som är hans drivkraft genom berättelsen. Först är han under några år en hemlös tiggarpojke i en storstad, men när han blir gammal nog tar han sig till universitetet, för att få reda på mer om the Chandrian.

Det gick inte riktigt att undvika att bli lite förälskad i Kvothe. Han är intelligent, charmerande och musikalisk. Och så har han rött hår, och det gillar jag. Men ibland känns han lite för intelligent, lite för listig. Och har han inte en väldig tur? Fast å andra sidan så råkar han ofta illa ut, och är ofta inte så smart som han tror att han är.

För de som känner en tomhet nu när Harry Potter är slut, så kan nog den här boken vara ett bra sätt att komma över den saknaden. För om man vill kan man dra många paralleller mellan Harry och Kvothe. Båda föräldralösa, båda lär sig magi på en stor skola, båda har lärare som är för dem - och emot dem. Kvothe har till och med en fiende på skolan (en sprätt vid namn Ambrose) som påminner om Harrys Draco. Fast jag antar att likheterna slutar där. Kvothe är mycket mer målmedveten än Harry, han är inte en lika stor slav under sitt eget öde.

Kvothe är en hjälte, och hjältar är ofta ganska irriterande. Men Kvothe... Ja, honom kan man inte låta bli att älska!

2008-01-10

Ariana Franklin: Dödens mästarinna

Mitt betyg: Ingen panik om du missar att läsa den.

Jag måste först och främst erkänna att jag lånade boken för att jag tyckte att omslaget var snyggt. Det är inte min vanligaste urvalsmetod, då jag naturligtvis vet att omslaget ofta är falsk varudeklaration, men ibland kan jag inte låta bli.
Boken utspelar sig på 1100-talet i Cambridge, där en serie brutala mord på några av stadens barn väcker upp starka känslor bland befolkningen. Syndabockar krävs, och det blir inte helt oväntat traktens judar. Hatet blossar upp när någon påstår sig ha sett judarna korsfästa ett av de mördade barnen, och det barnet blir snabbt helgonförklarat av giriga nunnor som börjar kalla honom Lille S:t Peter:

"Längs gången mot kyrkan stod det stånd fulla med Lille S:t Peter-symboler: knappar, fanor, statyetter, plakat, flätarbeten av Lille S:t Petersvide, ampuller med Lille S:t Peters blod som, om det alls var människoblod, hade blivit så kraftigt utspätt med vatten att det bara var svagt rosa."

Kung Henrik II är bekymrad över händelseförloppet, judarna var en bra inkomstkälla, det ligger i hans intresse att man hittar den verklige mördaren. Så han ber kungen av Sicilien om hjälp, och han skickar utredaren Simon av Neapel, och en kvinna, Adelia, som är läkare och obducent till Cambridge.

Adelia är bokens huvudperson, och hon är irriterande lik en medeltida Kay Scarpetta. Hon utreder och står i, med stor intelligens och mod att sätta sig upp mot buffliga män och skenheligt kyrkofolk.

Boken är givetvis full av anakronismer, men det är författaren själv medveten om. En totalt onödig kärlekshistoria drar ner betyget, och språket lämnar en del att önska (men det kan förstås vara översättarens fel).

Vad jag saknar i boken är en mörkare ton, mer domedagskänsla. Nu är det nästan lite chick-litvarning över det hela. Som om den är riktad till kvinnor.

Det som ändå gör boken läsvärd för den som har tid är den sköna humorn, och att boken faktiskt är rätt spännande om man låter sig ryckas med.

Slutligen vill jag säga att jag kan rekommendera den här boken för de som gillar lättsamma medeltida mordgåtor, för alla andra är det nog något av ett slöseri med tid att läsa den här boken.

2008-01-08

Om recensioner

Jag utmanar mig själv:

Jag ska ha läst ut boken Dödens mästarinna tills imorgon, och jag ska även skriva en recension.

Egentligen är jag kanske inte nog kvalificerad att skriva en recension. Jag har ingen kulturutbildning, förutom en termin litteraturvetenskap på högskolan (annat jag har läst är bland annat religionsvetenskap och biomedicin, men det har ju inte så mycket med skönlitteratur att göra).

Jag är dessutom totalt ointresserad av dagstidningarnas kultursidor, recensionerna där är självupptagna och elitistiska. Däremot läser jag gäna läsarrecensioner på Amazon (och liknande), och tar gärna emot boktips i olika forum och så vidare.

Sedan 2001 har jag skrivit en liten recension för varje bok jag har läst, men de recensionerna är för mina ögon, och därmed ganska så oslipade. Men jag ska försöka mig på att skriva recensioner som andra kan ha glädje av. Men jag kan inte utlova något djupsinnigt och intellektuellt, för jag är helt enkelt inte sådan.

Nytt namn?

Jag är hemma hos mamma och datorn står i min lillebrors rum, så jag kommer inte åt den så ofta. Men nu har han börjat skolan igen, så jag kan kanske uppdatera bloggen lite oftare. Inte för att jag har så mycket att skriva om, jag kämpar på med min bokhög som bara tycks växa, men har inte läst ut någon bok på ett par veckor.

Det blir nog mer läst nu, min syster och hennes pojkvän har åkt iväg till Barcelona så jag kan flytta in i gästrummet igen. Jag har sovit på en madrass i vardagsrummet några dygn, och där får jag inte vara ifred.

Jag tror att jag ska byta namn på bloggen. Olivias bokgalna svammel låter lite löjligt. Men alla bra namn är ju redan upptagna. Kom gärna med förslag!

2008-01-02

Sjuk

Det är inte särskilt kul att läsa när man är förkyld. Hjärnan känns liksom svullen och gillar inte att arbeta för mycket, dessutom svider det i ögonen. Därför har jag inte kommit någon vart med First among sequels, eller någon av alla de andra böckerna jag läser. Fast dumt nog påbörjade jag ännu en bok, Kiln People av David Brin, som jag fick låna av en kompis. Det blir nog en recension på den så småningom. En mycket positiv recension, känner jag på mig redan nu att det blir, trots att jag bara har läst några kapitel.

Typiskt, jag såg nu att det inte är Family Guy idag. Det är annars ungefär vad jag känner att min hjärna orkar med.