Sidor

2008-02-29

Kit Whitfield: Nattvakt

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Jag läste den för att komma ur min svacka, jag behövde en spännande och lättläst bok som inte krävde så värst mycket av mig som läsare.

I grund och botten är det en ganska svag kriminalhistoria, men den utspelar sig i en alternativ verklighet. Det är en värld som liknar vår, förutom att de allra flesta är varulvar. De som inte är det, som är vanliga människor, är betraktade som ett slags missfoster.

De som inte är varulvar måste en natt i månaden hålla vakt när alla andra blir förvandlade, och se till att de håller sig till utegångsförbudet (vilket långt ifrån alla gör).

Lola Galley är bokens huvudperson och hon jobbar motvilligt som advokat åt sådana som har sprungit fritt, och därmed brutit mot lagen. Hon dras in i en mordhärva, möter kärleken, tampas med klassfrågor. Och så vidare. Intressant men inte särskilt djupt.

Man skulle kunna tro att boken är spännande och lite kuslig, men det är den verkligen inte. Fast det kan bero på att jag aldrig har tyckt att varulvar är särskilt otäcka.

Hur är det med allmänbildningen?

Min syster gick fram till informationsdisken på Akademibokhandeln och frågade var böckerna om Djingis Khan stod. Hon fick svaret:

"Vad är det?"

Nu kanske hon skulle ha frågat var historieböckerna stod. Men ändå, alla som gått åtminstone på högstadiet vet väl vem Djingis Khan var?

Men jag ska kanske inte klanka ner på andra, jag själv ser tydligen väldigt korkad ut. Jag stod och tittade lite bland böckerna på universitetsbiblioteket, bara för att se om jag kunde hitta något kul att fördriva tiden med tills föreläsningen började.

Då kom en dam (som inte jobbar där) fram till mig och frågade: " Kan du inte hitta boken du letar efter?" (det fattades bara ett lilla vän på slutet)

Hon menade förstås väl, men kan man inte få titta på böcker ifred utan att bli anklagad för att vara inkompetent? Måste man alltid ha bestämt i förväg vilken bok man ska låna?

2008-02-23

Irriterad på mig själv

Jag hade lovat mig själv att inte låna fler böcker på ett tag. Men så var jag i Karlstad, och på något mystiskt vis råkade jag ha vägarna förbi stadsbiblioteket. Det kan ju inte skada att kolla läget, liksom, tänkte jag. En halvtimme senare gick jag därifrån med nio böcker. När tusan ska jag hinna läsa dem?

Dessutom kommer jag ingen vart i böckerna jag läser, jag börjar tro att någon har kastat en förbannelse över mig.

2008-02-20

30

Så var man helt plötsligt 30 år gammal. Med två avhoppade utbildningar, studielån på 200 000, inga barn, inga pengar, överviktig. Men jag känner mig rätt nöjd ändå, jag har några år på mig att uträtta stordåd.

Vid det här laget borde jag vara ganska vuxen, men det är jag inte. Jag känner mig fortfarande som den lilla flickan på bilden här intill, och beter mig dessvärre som henne ibland också (eller ännu värre, som den fjortonåriga Olivia som fick flytta till behandlingshem för att hon vägrade gå till skolan).

Jag kanske ska ta tillfället i akt och skriva lite om hur jag blev den boknörd som jag är idag. Som de flesta barn så älskade jag sagor och serietidningar. Mamma läste mycket för mig, men bäst var det när mormor läste. Hennes röst var så trygg på något sätt, och det var roligt när hon somnade och serietidningarna (eller Rasmus Nalle, som var min favorit) föll ner över hennes ansikte och hon började snarka.

Jag var inte så snabb att lära mig läsa, men när jag väl hade bemästrat bokstäverna, så gick det inte att stoppa mig. Jag älskade att gå till biblioteket och låna böcker, allra bäst var det att gå med morfar till Lysekils stadsbibliotek på somrarna när jag var där. Morfar lät mig låna vad jag ville, det blev nog mest Tintin, men jag minns en gång när jag hade sett den tecknade versionen av Häxan och lejonet, och morfar hjälpte mig att hitta Narniaböckerna på biblioteket. Det blev min introduktion till fantasy. Morfar själv läste mest thrillers, och Sidney Sheldon. Han skrev in sitt lånekortsnummer på den där lappen som alltid satt på sista sidan i låneböcker, för att inte råka läsa om en bok av misstag (jag tycker om att tänka på det när jag är på biblioteket i Lysekil, att morfar har lämnat spår efter sig där).

Jag kan inte säga exakt när jag började låna från vuxenavdelningen på biblioteken, men jag vet att jag redan hade läst Grottbjörnens folk när vi fick se den på video i skolan när jag gick i femman eller sexan. I den vevan började jag läsa en massa Stephen King också. Men jag har aldrig slutat gilla barn- och ungdomsböcker, jag läser mycket sådant också (förmodligen mer nu än när jag var tonåring).

Del två om mitt läsande kommer snart, tills dess, ett foto på mig i en tröja som jag tror indikerar att fotot är från ungefär 1990.

Tillägg kl 01.30: Mina systrars pappa och hans fru kom förbi och överraskade mig strax efter tolv med en stor bricka med fika och presenter. Han ska åka till Ryssland senare i natt så de kunde inte komma på morgonen. Hon hade med gitarren och sjöng ett par ryska sånger, och han hade underligt nog på sig en pirathatt med tillhörande grönt hår.

2008-02-19

Last argument of kings

Nu är det inte långt kvar till Last argument of kings, tredje delen i Joe Abercrombies trilogi The First Law, finns att köpa. Någon gång i mars förhoppningsvis. Som jag har väntat!

De två första delarna var riktigt, riktigt bra, så förväntningarna är höga. Ni som i vanliga fall inte läser fantasy kan nog gilla de här böckerna också. Jag har lite svårt att förklara (förmodligen för att det är mitt i natten och jag borde gå och lägga mig) vad som gör böckerna så bra, men en annan bloggare skrev så här:

"What I probably enjoy the most about Joe Abercrombie is the way he utilizes a panoply of fantasy tropes to create false expectations in his readers, only to misdirect us using our own assumptions as the story progresses."

Dessutom är böckerna mörkt humoristiska, elakt cyniska och väldigt spännande.

2008-02-18

Obeslutsamhet & högtalare

Jag är inne i en riktigt skum period. Jag påbörjar en bok, läser kanske 20 sidor, och börjar sedan på en annan. På det sättet blir jag ju aldrig klar med någon bok. Jag måste nog koncentrera mig på en, men det är så svårt när så många bra böcker lockar. När biblioteket sålde helt nya böcker de inte ville ha, för tio kronor styck köpte jag 45 st (eller fler, det spårade ur lite, jag har köpt några böcker varje gång jag har varit där). Jag önskar att jag bara gillade en genre, det skulle vara så mycket lättare då.

Jag fick en paketavi från Siba idag. Jag antar att det är datorhögtalarna som mamma har köpt i födelsedagspresent till mig. Jag tror att det är likadana som min bror har, som han stör hela huset med... Nu jäklar ska grannarna få igen för all skit de har stört mig med under åren. Fast mina värsta raggargrannar har flyttat, jag har sluppit rockabilly och dansband de senaste månaderna. Men grannen ovanför tar alltid tillfället i akt att öva på sin elgitarr precis när jag har migrän.

2008-02-11

Fortfarande segt

"Veckans boktips" var en dålig idé, så jag slutar med det. Jag lägger in ett boktips då och då när jag känner för det istället.

De senaste dagarna har jag sysslat med allt utom att läsa. Helt plötsligt har det varit väldigt angeläget att pyssla om min "fluff Friend" på Facebook, ladda ner en massa kinesisk musik samt greja med Photoshop. Och när datorn har trilskats så har jag varken läst eller städat, som jag borde. Utan sovit. Jag vet inte riktigt vad som är på gång. Det enda jag har läst den här veckan är de två första kapitlen i Storm Front, den första delen i serien "The Dresden files" av Jim Butcher. Den boken har jag på mobiltelefonen. Jag har vant mig vid att läsa på den lilla skärmen nu, det känns rätt bra faktiskt. Och boken är också bra än så länge.

Nu ska jag se senaste avsnittet av Torchwood, bästa tv-serien just nu.

2008-02-09

För att jag inte kunde komma på något annat


Jag samlar på kokböcker, och när mormor för ett tag sedan flyttade till ålderdomshem tog jag hand om hennes. Min favorit är Husmoderns "sätt" -bok, från 1937. Dels för att den faktiskt har en del riktigt bra recept (bortsett från att man på den tiden inte angav saker som ugnsvärme, tillagningstider och exakta mått).
Men mest för att den (liksom alla gamla kokböcker) har en massa härligt äckliga recept. Jag har faktiskt sett mormor använda den här boken ganska mycket, men följande maträtt har hon som tur är aldrig bjudit på.

Kalvhjärna à la diable:

Kokt kalvhjärna skäres i tärningar, som blandas med en sås, tillagad av engelsk senap, litet ättika, socker och salt samt litet buljong. Såsen avsmakas med litet finskuren gräslök och fylles i urholkade brödkrutonger, som serveras så varma som möjligt.

2008-02-05

Vilken lättnad

Hurra! Pengakrisen är över. Jag har sålt kurslitteratur för 450 kr. Först ville hon bara köpa en av böckerna men jag gav henne 50 kr i rabatt, så hon köpte tre.

Personen i fråga bor i Sunne, och eftersom vi inte kommer att vara på universitetet samtidigt så kom vi på en fiffig lösning. Imorgon ska jag stå på stationen och invänta tåget mot Sunne, och vifta lite diskret med böckerna när tåget stannat. Förhoppningsvis kommer hon att stå vid dörren med pengarna i högsta hugg, och kvickt kommer så en transaktion att genomföras innan tåget far vidare.

2008-02-03

Boktips: Purpurfärgen

Ibland när jag känner att jag behöver gråta ut ordentligt, men tårarna inte kommer av sig själv, så brukar jag se på filmen Purpurfärgen. Och det fungerar varje gång, tårarna flödar verkligen. Det blir både sorgtårar och glädjetårar. Filmen är visserligen extremt sentimental, men den är absolut inte dålig för den sakens skull. Den har bra skådespelarinsatser, snyggt foto och ett underbart soundtrack.

Filmen bygger på boken Purpurfärgen (The Color Purple) av Alice Walker. Den gavs ut 1982. Jag läste den för några år sedan och tyckte att den var väldigt bra. Boken (och filmen förstås) handlar om Celie, som vid 14 års ålder redan fött två barn som hennes egen pappa är fader till. Hon blir bortgift med en elak man och hon och hennes älskade syster Nettie skiljs åt.

Vi får under många år följa Celie, och hennes väg från passivt offer till en kvinna som faktiskt kan slå tillbaka. Centralt i boken är hennes kärleksförhållande med makens älskarinna, den självsäkra och frisinnade sångerskan Shug Avery, något som tonats ner till nästan ingenting i filmen.

Boken är skriven i brevform, Celie skriver till Gud och till sin syster Nettie, och Celie får brev från Nettie som följt med vita missionärer till Afrika (jag kommer inte ihåg vilket land).

Jag kommer inte ihåg om jag tyckte att översättningen var bra, men efter att ha tittat lite på citat ur boken på originalspråket känner jag att jag måste läsa den igen, på engelska:

When I see Sofia I don't know why she still alive. They crack her skull, they crack her ribs. They tear her nose loose on one side. They blind her in one eye. She swole from head to foot. Her tongue the size of my arm, it stick out tween her teef like a piece of rubber. She can't talk. And she just about the color of a eggplant.

2008-02-02

Olivia flummar lite mer

I mitt första inlägg skrev jag att jag har ett komplicerat förhållande till andra bokälskare (eller något i den stilen) och att jag skulle förklara vidare en annan gång. Den gången är nu.

Jag kom att tänka på det här när jag via en länk på någon annan blogg kom in på bloggen Bokhora. Alla bokbloggar verkar länka dit. För mig väcktes en överväldigande avsky till liv så fort jag hade läst igenom några av inläggen. Här fanns precis allt som jag hatar med vissa litteraturälskare. Det är svårt att förklara. En sorts kulturighet som jag har så svårt för. En optimism och vördnad för böcker som jag har svårt att frammana. Kanske rör det sig om avund. Jag känner mig själv tillräckligt för att veta att jag avundas de som har bättre koll än jag. De som har bättre smak. De som älskar böcker mer än vad jag gör.

Det kanske är därför jag inte läser dagstidningarnas kultursidor. För att de står för en värld som jag inte har tillträde till. En finkulturell värld där alla har samma smak och de som vågar vara annorlunda kastas för lejonen. En värld där man kan formulera sig, även om det så bara är i bloggform. Naturligtvis gör det mig avundsjuk.

Jag blir så arg för mig själv för det här. Jag borde vara stolt över den jag är, en person som ofta blir tillfrågad både av vänner och släktingar när de behöver boktips. En person som har en öppensinnad och bred litteratursmak (om än något segregerande när det gäller svensk litteratur, som jag av någon anledning har svårt för). Och det är inte alla bokälskare jag är avundsjuk på. Inte min kompis Arina till exempel (som har en eminent blogg som jag nu helt skamlöst gör reklam för). Inte mina systrar, inte min pappa (som bara läser deckare, men som har grymt bra koll på den genren). Ja, det verkar som om mina närstående går fria. Jag väljer att tro att det är för att jag älskar dem, inte för att jag kanske innerst inne tycker att jag har bättre smak...

Och en sak till, därför kommer Olivia inte att skaffa sig lugg:


Special topics in calamity physics

Igår började jag läsa Special topics in calamity physics av Marisha Pessl (finns på svenska med titeln Fördjupade studier i katastroffysik). Det är inte på grund av snobberi jag läser den på engelska i stället för på svenska, det är helt enkelt en fråga om tillgänglighet, den stod där på bibliotekets utställningssnurrställ med engelskspråkig litteratur och jag kunde inte motstå.

I vilket fall som helst, jag har varit väldigt sömnig i några dagar, så gårdagens och dagens läsande av boken har varvats med någon slags halvsömn med boken liggande på magen, eller med kinden tryckt mot boken. Det jag kallar halvsömn är det tillstånd där man är någonstans mellan sovande och vaken, ett tillstånd då i alla fall jag har väldigt levande och märkliga drömmar. De här drömmarna har på grund av boken varit extra starka sedan igår. Boken är nämligen så proppfull med litterära anspelningar, citat, omnämnande av böcker och filmer och populärkultur (för att inte nämna hela meningar inom parenteser, hela tiden) att min hjärna antagligen har blivit överstimulerad. Hjärnan spinner vidare på saker jag har läst i boken, bygger upp märkliga situationer, långa vindlande meningar som i tanken låter helt fantastiska. Jag har en känsla av att jag ligger och halvmumlar konstiga ord. Färggranna scener byggs upp i drömmarna och suddas ut när jag vaknar för att läsa lite till, somna, drömma lite mer och vakna, äta en bit choklad.

Jag vet inte om jag tycker att boken är bra. Författaren vill visa sig smart och beläst. Inget fel i det, men det blir lite för mycket på en gång.