Sidor

2008-03-29

Dum fråga

Jag läste på tv.nu om vad programmet Är det sant? på National Geographic Channel skulle handla om idag, och fick följande beskrivning:

Da Vinci-koden. Finns Da Vinci-koden på riktigt? Eller är den resultatet av spekulationer och förvrängda forskningsresultat? Utforska Dan Browns anklagelser och möt andra konspirationsteoretiker som tror att Jesus ättlingar fortfarande lever.

Finns Da Vinci-koden på riktigt?! Jag vet att en massa folk trodde på Brown när han påstod att hans bok bygger på fakta, men ändå, det är som att fråga: "Finns Harry Potter på riktigt?"

Jag kan för övrigt rekommendera äventyrsspelet Gabriel Knight 3: Blood of the sacred, blood of the damned. Det är ungefär samma historia, fast med vampyrer. Och inte ett enda påstående om att det skulle bygga på någon slags verklighet.

2008-03-28

Jeanette Winterson: The Stone Gods

Häromdagen frågade någon mig om jag tyckte att den här boken var bra. Jag svarade: Nja, jag vet inte. Och så babblade jag på i minst tio minuter om bokens för- och nackdelar. Jag önskar bara att jag hade spelat in vad jag sade, för nu när jag ska skriva den här recensionen fattas mig orden.

Jag börjar med handlingen. På planeten Orbus går det utför för mänskligheten. Naturresurserna sinar och framsteg inom genetiken har gjort människorna både vackra och evigt unga (men folk är ändå inte nöjda, till exempel vill en 50-årig kvinna som ser ut som en 24-åring ändra om sig till en 12-åring för att hennes man ska sluta springa efter småflickor). Och det är den priviligierade delen av världen. Resten av befolkningen är fattiga och krigsdrabbade.

Men man har upptäckt en ny planet, Planet Blue, som är både vacker och orörd, ja förutom att den befolkas av dinosaurier. Där kan man börja om på nytt. Billie Crusoe och den vackra roboten (eller robo-sapiens som den kallas, eftersom den har både intelligens och känsloliv och kan utvecklas) Spike åker med en expedition till den nya planeten. De blir förälskade i varandra förstås.

När berättelsen om dem är slut kommer nästa del i romanen, och den utspelar sig på Påskön på 1700-talet, när de sista träden där fälls och en ung man (Billy) från Cooks expedition blir kvarlämnad på ön. Han bevittnar både en ekologisk katastrof och blir förälskad i Spikkers som är son till en holländare och en lokal kvinna.

Resten av romanen utspelar sig i en nära framtid, efter tredje världskriget. Ett stort företag, MORE, har så gott som tagit över världen och kontrollerar allt. Billie jobbar för dem, med programmeringen av den första robo-sapiens, Spike. Spike är bara ett huvud utan kropp, och Billie tar henne med sig på en promenad, som slutar i staden Wreck City (till skillnad från Tech City där de välartade medborgarna bor). Där träffar hon på folk som försöker ändra hennes uppfattning om att MORE är bra, och som visar henne vilka förödande konsekvenser atombomberna hade för den del av befolkningen som MORE helst inte vill låtsas om.

Utan att ha avslöjat för mycket av handlingen så tror jag att jag har pekat på det centrala i boken. Dels handlar den om att allting upprepas. Vi upprepar samma misstag om och om igen, och även om vi skulle hitta en ny fin planet så skulle det gå åt helvete där också. Den handlar också om hur vi beter oss nu, med miljöförstöring, utseendefixering, krig och elände.

Men även om allt är cykliskt och kanske ödesbestämt, så upprepar hon vid flera tillfällen:

A quantum universe - neither random nor determined. A universe of potentialities, waiting for an intervention to affect the outcome. Love is an intervention.

Vilket innebär att vi faktiskt kan göra något åt saken, även om hon tvivlar på människornas förmåga att lära sig av sina misstag.

Bitvis är boken otroligt vacker. Det är trots allt Winterson som har skrivit den. Handlingen är intressant och språket är fantastiskt. Under läsningen tvingades jag fundera över saker som jag egentligen helst vill slippa fundera över, den lockar definitivt till eftertanke. Dessutom känner jag igen en del från kursen i astrobiologi som jag går just nu, och det är kul. Tankar om vad liv är, vårt ursprung och universum.

Men så börjar hon moralisera, smälla med pekpinnar och vara övertydlig. Jag hinner knappt sjunka in i de vackra meningarna förrän hon måste förklara något som inte behöver förklaring. Hon har all rätt att vara förbannad över hur läget är i världen, och jag håller oftast med henne. Men hon kommer inte med något nytt, jag har hört eller tänkt allt förut.

Som poesi är det ett vackert verk, och jag kommer att läsa om den, skriva ner citat och så läsa om den igen. Boken äger en stor skönhet och en förundran inför naturen, människan, tiden och universum som jag verkligen, verkligen gillar.

Som science fiction är den faktiskt inget vidare, det finns mer att irritera sig på än att gilla. Men det är ju bra om den kan få några kulturtanter intresserade av SF.

Jag tar och avslutar den här recensionen med första stycket i boken, ett bra exempel på hennes vackra språk.

This new world weighs a yatto-gram. But everything is trial-size; tread-on-me tiny or blurred-out-of-focus huge. There are leaves that have grown as big as cities, and there are birds that nest in cockleshells. On the white sand there are long-toed clawprints deep as nightmares, and there are rock pools in hand-hollows finned by invisible fish. Trees like skyscrapers, and housing as many. Grass the height of hedges, nuts the swell of pumpkins. Sardines that would take two men to land them. Eggs, pale-blue-shelled, each the weight of a breaking universe. And, underneath, mushrooms soft and small as a mouse ear. A crack like a cut, and inside a million million microbes wondering what to do next. Spores that wait for the wind and never look back. Moss that is concentrating on being green.

Match it for Pratchett

På grund av sin Alzheimers kommer Terry Pratchett antagligen inte kunna skriva lika många böcker till som han skulle ha kunnat skriva om han fått vara frisk. Det är kanske själviskt av mig att tänka på alla dessa oskrivna böcker som skulle kunna skänka mig glädje, när sjukdomen givetvis är en personlig tragedi för honom och hans familj. Alzheimers är en hemsk sjukdom, särskilt när den drabbar unga personer (Pratchett är inte ens 60 tror jag).

Så Pratchett har donerat £500 000 till Alzheimersforskningen, och nu har en del av hans fans bestämt sig för att försöka samla ihop motsvarande summa. Eftersom jag räknar mig till hans fans så har jag köpt mig en t-shirt ($10 går direkt till insamlingen).

Forskningen om sjukdomen kan verkligen behöva en puff i rätt riktning, då det fortfarande är en obotlig (och i slutändan, dödlig) sjukdom. Vem som helst kan drabbas, och det är den främsta orsaken till demens. Jag har jobbat med dementa och jag vill i alla fall inte spendera mina sista år liggandes i en säng och ropa på mamma. En del dementa personer beter sig komiskt och lockar ofta till skratt, men att spendera sina sista år med att vara den låsta avdelningens clown är ju inte heller något vidare. Så egentligen är det en självisk handling att skänka pengar till den här insamlingen, för kanske har forskningen kommit någon vart när jag är gammal.

Nu hoppas jag bara att t-shirten passar, det var svårt att välja storlek.

Läs mer på Match it for Pratchett.

2008-03-27

Kort rapport

Jag läste precis att Scott Lynchs Republic of thieves har blivit försenad. Nytt releasedatum är om ett år ungefär. Då var den sommaren förstörd...

Fast jag har så mycket annat att läsa så det gör inget egentligen, jag hade bara sett fram emot den boken så mycket.

Jag har inte läst så mycket i Abercrombies bok än, jag är djupt försjunken i Alan Campbells Scar night, och så har jag läst ut Jeanette Wintersons The stone gods (recension är på väg).

2008-03-20

Anledningen till att jag kommer att vara okontaktbar under helgen

Till brevbärarens stora förvåning stod jag och lurpassade med dörren på glänt. Otåligt ryckte jag till mig bokpaketet från Adlibris.

Nej, det kanske inte är hela sanningen. Anledningen till att jag stod i dörröppningen var att jag hade varit ute för att spana efter brevbäraren, och såg att hon var på väg. Jag tog glatt emot paketet och sade tack till och med, jag må vara otålig men absolut inte otrevlig.

Nu ligger den där på sängen och väntar på mig, Last argument of kings, förhoppningsvis värd all väntan (sedan förra sommaren).

2008-03-19

Bokhyllestädning

Vad som började med att jag ville ha alla Harry Potter-böckerna på samma hylla slutade med en tre timmar lång omorganisering i mina bokhyllor. Jag lade inte direkt ner min själ i det hela, eftersom jag ändå ska flytta snart, men lite mer ordning är det.






















Bokhyllan med skor längst ner är min nyaste bokhylla. När jag har flyttat ska jag ha böcker även på nedersta hyllplanet. Ovanpå bokhyllan ligger böcker som jag har lånat, både från bibliotek och vänner.

2008-03-13

Irriterande omslag

Jag läste nyss ut Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Den var mycket bra, men eftersom jag den här veckan tar en liten paus från bloggandet (mestadels för att leka med mammas hundvalp) så skriver jag ingen recension.

Men en sak irriterar jag mig på så mycket att jag måste skriva om den. I boken blir en stor svart pudel som inte är friserad mördad. Men omslaget (det var pocketupplagan jag läste) är det en bild av en vit fluffig pudel med pärlhalsband. Hur tänkte man där? Hur korkade är de som gör omslag egentligen? Handlar det om att vilja dra till sig kvinnliga läsare, så som det skrivs om i Pocketpocketpocket? För vilken man vill bli sedd läsande en bok som verkar handla om en snobbig pudel som älskar smycken? Vilken kvinna för den delen?

2008-03-11

Fula romantitlar

Eftersom jag gör allt som står i min makt för att skjuta upp städning av lägenhet och packning av väska, så presenterar jag här en lista över de fulaste romantitlarna (som jag känner till):

1. Varats olidliga lätthet av Milan Kundera

Låter helt enkelt konstlat och löjligt. Jag kommer aldrig att läsa den, och det beror enbart på den vidriga titeln.

2. Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Låter som titeln på en gladporrfilm. Fast det är kanske meningen?

3. Kapten Corellis mandolin av Louis de Bernières

Jag hyser stort agg till ordet mandolin, vet inte riktigt varför. Men det är den enda boken på listan jag kan tänka mig att läsa, eftersom jag tyckte att hans bok Fåglar utan vingar (också en ful titel) var ganska bra.

4. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser

Jaha, och Olivia badade aldrig i Vänern. Jag hatar romantitlar som är påståenden (kan inte den korrekta grammatiska termen).

5. Svålhålet av Mikael Niemi

Bläh! Boken kunde lika gärna ha hetat Leverkorven eller Lungmoset. I vilket fall som helst, jag skulle aldrig läsa den vad den än hette, den verkar vara riktigt kass.

6. Bär ditt barn som den sista droppen vatten  av Björn Ranelid

Rys! Kommentarer överflödiga.


Kan inte komma på fler titlar just nu, men jag lägger nog till fler vid senare tillfälle.

2008-03-10

Varför är jag inte miljonär?

Jag har en ganska lång önskelista på adlibris. Idag räknade jag ut att om jag ska köpa alla de böckerna blir summan 8071 kr. Och det är ändå en långt ifrån komplett lista över böcker jag vill ha.... Det rör sig mest om engelska och amerikanska pocketar, tänk om de kunde kosta 39 kr som de svenska!

2008-03-06

Ett litet citat ur Blood Meridian

Jag har inte kommit så långt med Cormac McCarthys bok Blood Meridian. Anledningen är att språket är så fantastiskt att det tar andan ur mig stup i kvarten.

"The night sky lies so sprent with stars that there is scarcely space of black at all and they fall all night in bitter arcs and it is so that their numbers are no less."

2008-03-05

Her new bestseller

Jag gillar verkligen Mo Hayder. Hon är en av få författare som skriver så vidriga och obehagliga grejer att jag blir illa till mods, samtidigt som det faktiskt är riktigt bra.
Fågelmannen och Trädens tystnad var verkligen läbbiga, men Tokyo var värre (och bättre). Pig Island har jag inte läst än, men jag vill. I vilket fall som helst, hennes nya bok, Ritual, som är en uppföljare till Fågelmannen och Trädens tystnad, kommer någon gång i mars.

Så nu är frågan: Hur tusan kan förlaget redan nu veta att det kommer att bli en bestseller? Jag antar att de har gjort marknadsundersökningar av något slag, annars är det väl lite väl optimistiskt att redan på omslaget till första upplagan kalla den en bestseller. Men jag tror att det här är ett trick som de stora förlagen ofta tar till, eftersom den stora massan av läsare alltid följer strömmen, så är det tryggt att köpa en bok som stoltserar med att vara en bestseller - plus att man vill vara som alla andra (alla andra har visst köpt den, då måste ju jag också köpa den). Fast på mig har det motsatt verkan.

Jag ger upp

Nej, nu tar jag och lämnar tillbaka Special topics in calamity physics till biblioteket. Den jäkeln är så jobbig att läsa att jag inte orkar med den längre. Det är inte så att jag tycker att språket är svårt, det är helt enkelt stilen, med en massa parenteser och skit, som gör den så snårig och besvärlig. Fast jag ska nog läsa den någon gång, för jag vill veta vad som händer.

Sara Gruen: Water for elephants

Först och främst vill jag säga att den här boken definitivt inte är något för cyniker. Jag tror att man måste läsa den här boken med hjärtat för att uppskatta den, för om man tänker efter, och analyserar, för mycket - så är det faktiskt en rätt så kass bok. Karaktärerna är ganska platta och inte särskilt trovärdiga, handlingen är lite slarvig och väldigt förutsägbar. Dialogerna är rätt så fåniga.
Jacob Jankowski är en 23-årig veterinärstuderande som mister sina föräldrar i en bilolycka, och genom några olika omständigheter (inte särskilt trovärdiga) hoppar han på en förbipasserande cirkus, och blir cirkusens veterinär. Han blir naturligtvis kär i den vackra cirkusprinsessan Marlena, som givetvis är gift med den charmerande men ondskefulle djurtränaren August. Jacob blir också kompis med en dvärgclown och en gammal alkis, samt elefanten Rosie (som är min favoritkaraktär i boken).

Boken utspelar sig 1931, och USA är ett fattigt och slitet land. Cirkusen, som heter the Benzini Brothers Most Spectacular Show on Earth, har en extremt girig cirkusdirektör som inte drar sig för att helt enkelt kasta av folk från tåget (cirkusen åker med tåg genom landet och sväljer spillrorna av fallna cirkusar), och som utnyttjar både människor och djur för att tjäna så mycket som möjligt.

Egentligen så hatar jag cirkus. Jag hatar clowner och jag hatar att se djur som elefanter och sjölejon förnedras genom att tvingas uppträda. Fast ännu mer än traditionell cirkus, så hatar jag nycirkus. Blä!

Jag tyckte om att cirkusen var tågburen, för lika mycket som jag hatar cirkus, så älskar jag tåg. Atmosfären är välbeskriven, man kan riktigt känna doften av sågspån och sockervadd. Jag kunde i alla fall inte lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat läsa den. Man får nog läsa den lite som en saga, inte kräva att den ska avspegla någon slags verklighet. Och som sagt var, cyniker göre sig icke besvär.

Jag tyckte om den här boken. Den var inte superbra, och förtjänar kanske inte allt ståhej. Men den värmde själen litegrann, och för en deprimerad människa är det ett ganska gott betyg.
Den finns översatt till svenska, och heter då Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow.