Sidor

2008-10-28

Fjortisvampyrromantik

Förra veckan eller när det nu var, lovade jag här på bloggen att inte läsa fler vampyrromaner, i alla fall inte så länge det är trendigt med vampyrer. Jag måste nog sluta lova saker offentligt, eftersom jag alltid gör tvärtom.

Så jag lånade sådär lite hastigt och lustigt Stephenie Meyers bok Om jag kunde drömma (Twilight heter originalet). Den tog några timmar att läsa, och jag kan inte påstå att den var så värst bra. Typisk omogen fjortisromantik med lite vampyrer för effekt. Slarvigt skriven, jobbiga karaktärer. Ändå har jag reserverat fortsättningen - något får mig att vilja läsa vidare. Det är faktiskt rätt otåligt jag väntar, måtte den som har böckerna nu läsa ut dem snabbt!

2008-10-23

Ekaterina Sedia: The Alchemy of stone

Det är trist med böcker som inte lever upp till sin egen potential, och det här är tyvärr en sådan bok.

Huvudpersonen är en robot (eller automaton - jag vet inte vad det heter på svenska) som heter Mattie. Hon är alkemist har frigjort sig från sin skapare, mekanikern Loharri, som dock vägrar ge henne nyckeln som vrider upp hennes hjärta. Av ganska så slumpartade händelser dras hon in i en politisk härva med rebeller och upprorsmakare som vill störta makten i staden. Dessutom har hon fått i uppdrag av stadens mystiska skapare, the gargoyles, att hitta en lösning på deras stora problem - att de sakta förvandlas till sten.

I staden som Mattie bor i pågår en ständig kamp mellan mekanikerna och alkemisterna. Alkemisterna står för det jordnära, magiska tänkandet, medan mekanikerna står för framsteg, industrialisering och mekanisering. För tillfället är det mekanikerna som har makten och staden är full av deras märkliga maskiner och fabriker.

Någonstans under ytan bubblar dock missnöjet, en serie terrordåd skakar staden. Myndigheterna skyller givetvis på invandrarna. När bönderna så blir ersatta av robotar och själva tvingas ner i gruvorna för att få fram mer metall åt mekanikerna är revolten ett faktum.

Sedias beskrivning av det politiska läget i staden är det som gör boken värd att läsa - det och Mattie, som är en förtjusande personlighet. Själva berättelsen är också rätt bra, det hade kunnat bli en fantastisk roman. Men nu lider den av en hel del skavanker.

För det första så är de flesta karaktärerna ganska platta och intetsägande, man får helt enkelt inte tillräckligt mycket information om dem för att bilda sig en uppfattning om dem och deras motiveringar till att handla så som de gör.

För det andra så använder sig författaren lite väl ofta av tekniken göra det lätt för sig. Det vill säga, om något är för jobbigt att skriva om, eller om man inte riktigt kommer på vad man ska skriva, så hoppar man helt enkelt över att skriva om det. Jag använder mig frekvent av den tekniken här i bloggen, men det är ju skillnad på att skriva en blogg och att skriva en roman. Det är som om hon haft bråttom när hon skrev boken.

Sedan är hennes språk inte helt perfekt. Eftersom engelska inte är hennes modersmål så saknar det ett visst djup, även om jag inte kan sätta fingret på exakt vad det är som saknas.

Precis som The Secret history of Moscow lider boken helt enkelt av att vara för kort. Den borde ha varit minst dubbelt så lång, och gått in djupare på både händelser och karaktärer. Då hade den antagligen varit lika bra som sin titel.

Sedias ryskhet lyser igenom i det fina men vemodiga slutet, som nog är bokens höjdpunkt. Jag önskar att hela boken hade varit så bra. Jag ser dock fram emot framtida böcker av Sedia, hon är verkligen lovande.

Varför?

Bokhandeln i Lysekil gör som alla andra, buntar ihop fantasy med barn- och ungdomslitteratur. Visserligen är gränsen mellan ungdomsfantasy och vuxenfantasy ganska luddig, och en stor del av all ungdomslitteratur som ges ut är just fantasy, men jag tycker ändå att det är irriterande. Som om fantasy skulle vara för barn bara för att det handlar om påhittade saker. Handlar inte all skönlitteratur om påhittade saker?

En positiv sak är dock att det verkar som om det ges ut en hel del bra fantasy på svenska, både för ungdomar och vuxna. Barnhyllan på Bokia i Lysekil är i alla fall övervägande full av fantasy.

2008-10-22

Diverse

Det blir inget mer jobb, i alla fall inte på det stället jag har varit nu. Det är mitt eget val, jag stod helt enkelt inte ut med all rök jag fick i mig. Personen i fråga rökte som en skorsten. Så nu är jag arbetslös igen. Tid över för mer läsning kanske.

Snart har jag läst ut The Alchemy of stone. Den kommer att få lite blandad kritik, men det drar mest åt det negativa hållet tyvärr.

Jag segar mig också igenom The Terror, som är bra än så länge men jag hade ett långt uppehåll när jag kom in i min franska fas, och nu är det svårt att ta upp tråden igen.

På biblioteket ligger Svartkrut och eld och väntar på mig.

2008-10-18

Jobb

Jag har börjat jobba lite som personlig assistent. Jag tänker inte orda mer om det här på bloggen, men om det är lite glest mellan inläggen beror det på att jag jobbar och inte hinner läsa så mycket. Dessutom har jag fortfarande ingen internetuppkoppling hemma.

Däremot har jag en massa te. Så det är visst inte bara böcker jag samlar på:


2008-10-14

Äh

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men för tillfället kan jag inte skriva recensioner. Det är som om orden flyr undan precis innan jag ska sätta dem på pränt.

Léonora Miano: Nattens inre

Det här var en ganska otäck bok som handlar om hur långt människor kan gå för att överleva, även om det är till en vardag som bara går ut på att ta sig genom dagen bäst man kan.

Den utspelar sig i ett fiktivt centralafrikanskt land, Mboasu, dit Ayané återkommer efter några års vistelse i Frankrike. Hon kommer till den lilla byn hon växte upp i, en by där det nästan bara bor kvinnor och barn eftersom männen är i storstan och jobbar. Här är det traditionen som styr människornas agerande, och något utrymme för att vara annorlunda finns inte.

I landet pågår ett inbördeskrig, och en grupp rebeller har sagt åt byborna att de inte får lämna byn. Efter ett par veckor kommer de tillbaka, och tvingar byborna att utföra något fasansfullt (jag tänker inte skriva vad). Rebellerna har förvrängda afrocentriska motiv - byborna förstår ingenting och vill bara överleva.

En mycket stark och välskriven roman. Den fick mig även att undra varför jag inte läser mer afrikansk litteratur. Det borde jag.

Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Om den här novellsamlingen kan jag nog bara säga att varenda en av novellerna är så perfekt komponerade, så vassa, så smarta, så stilsäkra verklighetsögonblick - att jag av ren avundsjuka borde kasta boken på golvet och stampa på den. Så här bra noveller vill ju jag kunna skriva!

Med det sagt, så är det dock inte den bästa novellsamlingen jag har läst. Men väldigt bra var den.

Ett bra förlag!

Det trevliga lilla förlaget Sekwa citerar mig på sin hemsida (som jag faktiskt besöker titt som tätt). Det tackar jag för! Här är citatet:

"En mycket bra bok, helt enkelt. Och det bästa av allt är att jag köpte den för tio kronor."

Det gäller Céline Curiols fina bok Utrop. Nu känner jag mig dock pinsamt snål, den hade faktiskt varit värd att betala fullpris för - det borde jag ha skrivit, också. Dessutom är det ganska hemskt att jag köpte den på biblioteket för tio kronor, det betyder ju att de inte ville ha den.

Min recension eller vad man nu ska kalla den, är för övrigt ganska kass, det skäms jag lite över. Jag har inte riktigt hittat formen än. Var är den skarpsynta och verbalt begåvade Olivia som jag vet finns inom mig?

2008-10-12

Vampyrer och lite annat

Verkar vara en vampyrtrend på väg. Det finns inget som kan göra mig så ointresserad av något, som när det blir trendigt. När pöbeln helt plötsligt får för sig att något är intressant. Jag har alltid gillat vampyrromaner, och vampyrfilmer. Älskar Buffy. Men de senaste årens vampyrchicklit har inte intresserat mig ett dugg. Jag tycker nog fortfarande att LeFanus Carmilla är det bästa som skrivits i vampyrväg. Den kan jag tänka mig att läsa om. Annars är det nog med vampyrer för min del, åtminstone tills trenden har gått över (kan dock även tänka mig att läsa ut Historikern, som jag påbörjade för något år sedan).

Ville bara få ur mig det.

Min bror fyller 17 idag. I sista sekunden köpte jag några godispåsar och en dricka till honom. Det är svårt att hitta på presenter till folk som inte läser böcker. Jag har gett upp att försöka få honom att läsa, det går bara inte. Han tycker att böcker är för långsamma.

Jag har fortfarande inte packat upp efter flytten. Det är bara böckerna som är på plats. Huller om buller, utan något som helst system, jag slängde bara in dem i hyllorna. Får väl se om jag orkar sortera dem någon gång.

2008-10-10

Jean-Cristophe Grangé: I djävulens spår

Det tog mig två dagar att läsa ut den här boken på 650 sidor. Behöver jag egentligen skriva mer?

Huvudpersonen Mat är polis i Paris. Han är en djupt troende katolik som hoppat av prästseminariet för att mer handgripligen kunna bekämpa ondskan. Hans bäste vän Luc har en nästan identisk bakgrund. När så Luc begår ett självmordsförsök och hamnar i koma, börjar Mat rota i en utredning som Luc håller på med, en utredning där han är djävulen själv på spåret. Mat måste ge sig ut på både en fysisk resa genom Europa - och en psykisk resa, där han rannsakar sig själv och sin tro.

Det låter kanske inte så spännande, men tro mig, det är det. Grangé har en förmåga att trixa, lura och förvilla sina läsare så att man hela tiden sitter på helspänn och undrar vilken vändning det hela ska ta. Det visade han även prov på i de två tidigare av hans romaner som finns översatta till svenska, Vargarnas rike och Den svarta linjen.

Äh, jag ger upp, just nu kan jag faktiskt inte skriva en särskilt bra recension, jag är alldeles för matt i huvudet efter två dagars intensivt läsande.

Läs den här fina recensionen i Tidningen Kulturen i stället, den säger allt som jag vill ha sagt. Jag gillar särskilt det där med att "den är allt det som da Vinci-koden inte var ".

Nobelpriset

Har jag egentligen inget att säga om. Än en gång en totalt (för mig) okänd gubbstrutt som förmodligen skriver svår litteratur. Jag missade för övrigt hela spektaklet med avslöjandet, eftersom jag var så djupt försjunken i en annan fransmans bok. Recension kommer inom kort.

2008-10-03

Det ena med det andra

För tillfället har jag ingen internetuppkoppling, så jag kan inte uppdatera bloggen så ofta. Men även om det blir glest mellan inläggen, så betyder inte det att jag har slutat skriva. Så fort min ekonomi har stabiliserats något ska jag skaffa bredband.

Läste igår ut Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Den var mycket bra, men jag tänker inte skriva någon recension, eftersom nätet redan flödar över av dem (recensioner alltså). Men jag kan inte låta bli att påpeka att det enda dåliga med den var att den utspelade sig i "fel" skärgård. Som en äkta bohusläning förnekar jag Stockholms skärgårds blotta existens.