Sidor

2009-09-25

Lite Pratchett

För att bli på lite bättre humör (se mina dramatiska utspel igår) har jag impulsköpt Terry Pratchetts Nation, och har redan börjat läsa den. Än så länge är den bra.

Unseen Academicals får vänta tills vidare, för jag har egentligen köpstopp på böcker eftersom jag köpte min nya kärlek, Eee PC 1005HA, på avbetalning.

2009-09-24

Nytt beslut

Ehum, jag borde antagligen kalla bloggen Impulsiva Olivia egentligen... Så här har jag bestämt mig för att göra: Den här bloggen kommer att finnas kvar och kommer enbart att ha med litteratur att göra, samt även bibliotekarieutbildningen. Jag ska starta en ny blogg som blir min personliga blogg där jag kan skriva vilket trams som helst, utan att tänka på att det ska vara läsvärt och intressant och kopplat till litteratur.

En anledning till att jag tappade sugen lite är att jag inte har läst så mycket skönlitteratur senaste tiden, men det är nog bara en fas och egentligen något positivt för jag har läst en massa kurslitteratur i stället. Jag är rejält sugen på att börja läsa någon bra bok, jag har bara lite svårt att välja. Jag har läst väldigt lite fantasy i år, så det är kanske dags att ge sig på någon ny episk serie och låta mig svepas med till en annan värld ett litet tag.

Årets bokmässeinlägg

Det här är ett rätt så elakt inlägg, men om någon känner sig illa berörd ber jag faktisk inte om ursäkt.

Nästa år ska jag besöka bokmässan, för första gången. Mest för att det är av intresse på grund av utbildningen jag går (klar bibliotekarie 2013!). En av anledningarna till att jag aldrig har besökt den tidigare är, förutom pengabrist, är att jag har fördomar om vad för slags folkgrupper som kommer dit.

Den första gruppen är ytliga hipsters, som ser sitt litteraturintresse som ett sätt att visa upp sig själva och sin, enligt egen utsago, överlägsna smak.

Den andra gruppen är kulturtanterna (som finns i både manliga, kvinnliga, unga och gamla varianter). De föraktar populärkultur, älskar tv-programmet Babel (om de ens har tv) och är ofta bibliotekarier eller svensklärare.

Sen finns det olika varianter och blandningar av de två grupperna, men det alla har gemensamt är att de är stereotyper och inte särskilt originella. De ser alla likadana ut, och har i stort sett samma smak (inom de olika grupperna och sub-grupperna).

Det är de som syns och hör i kultursverige, och som ibland verkar tro att de är normen för hur en kulturintresserad ska vara, och vad som är bra respektive dålig smak.

Det är inte fel att tillhöra en grupp, det ligger nog i människans natur, men jag tycker att folk som älskar litteratur till sin natur borde vara mer individualistiska. Och det är nog de allra flesta, det är bara det att är man inte en grupp så varken syns man eller hörs man. De mest lästa bokbloggarna (enligt min uppskattning, jag har ingen forskning att luta mig på) tillhör folk som tillhör någon av de två grupperna*.

Det kan hända att jag låter bitter och otrevlig, men det är inte alls så. Jag kan själv ägna mig åt litterär självgodhet ibland, och tycka att min smak är överlägsen, vilket jag ju vet att den inte är. Ingens smak är överlägsen. Jag har en vän som älskar Camilla Läckberg och Marian Keyes, författare som jag föraktar, men jag anser inte att hennes smak är sämre än min, bara annorlunda.

Jag tycker helt enkelt att det är fel sorts personer som är framträdande i litteratursammanhang i Sverige. De har lagt beslag på titeln bokälskare och tar inte oss som har fräckheten att vara helt annorlunda men ändå djupt och ovillkorligen älskar litteratur, på allvar.




*Mina favoritbloggar (se lista till vänster) skrivs av folk som inte kan räknas in i någon av grupperna (tror jag, den enda jag känner privat är Arina), så det är inte er jag skriver om.

2009-09-10

Lyckan är en TRÅKIG fågel

Ja, nu åker Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel tillbaka till biblioteket, med bara en fjärdedel läst. Jag klarar bara inte av språket, det är en massa "..." hela tiden. Till exempel:


Ingenting, för jag hade inte kunnat säga mer med ord... Eller... Det är så jag tänker mig den där scenen som aldrig utspelades: effektfull och stum. För ord, herregud, ord... Jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig med ord. Jag har aldrig haft de rätta redskapen...

Jag har bläddrat framåt i boken, och den fortsätter i samma stil, faktum är att sista meningen slutar med "...". Det ligger säkert någon tanke bakom det hela, att det ska vara som riktigt talspråk, och riktiga tankar. Men det är så jobbigt att läsa det. Kanske det låter bättre på franska, det är ju ett lite mer svävande språk än svenskan.

En annan sak jag irriterar mig på är huvudpersonen Charles. Han är så tråkig. Han är en snart 50-årig arkitekt som är fast i ett dött förhållande, som bråkar med styvdottern om fildelning, som åker till Ryssland och är lika tråkig där som i Paris. Det finns antydningar om att han är en intressantare person än vad man först kan tro, att man får veta mer senare, men jag orkar bara inte läsa mig dit.

2009-09-03

Snarkjakten

Jag har anmält mig som säljare på Bokbörsen, men har än så länge bara lagt ut två böcker till försäljning. Men jag satt och spanade lite på vad en del böcker jag har säljs för, och fick en mindre chock när jag såg att Snarkjakten av Lewis Carroll, med illustrationer av Tove Jansson från 1959 säljs för 500-700 kr! Jag trodde att den var värd högst en hundralapp, det är liksom bara ett häfte.

Så nu uppstår ett dilemma: ska jag sälja eller behålla? Och om jag säljer, hur högt pris ska jag ta? Den är i fint skick, men någon har skrivit sitt namn i den.

Egentligen borde jag inte tveka en sekund om att sälja den, jag har ju för tusan hittat den i en bortglömd låda i ett källarförråd som mamma hyrde. Men samtidigt känns det bra att äga något så värdefullt (jag har visserligen böcker som kostat över 700, men det är kurslitteratur).

Vad tycker ni, ska jag sälja?