Sidor

2010-06-26

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Jag hatar Allsång på Skansen. Det är ett så vidrigt inställsamt, äckligt folkligt och fullkomligt avskyvärt program att jag nästan exploderar av ilska bara jag hör talas om det. Det värsta är, att det liksom ett virus, har spridit sig. Sedan  några år tillbaka har vi allsång i parken i Lysekil, ett outhärdligt spektakel - det är bara att hålla sig inne de kvällarna (men om det blåser åt mitt håll kan det höras ända in i min lägenhet).

Vad jag ville få fram med den där tiraden var i alla fall hur mycket jag hatar Allsång på Skansen. Så när jag i inledningen av boken blev så gott som lovad att något hemskt ska hända under Allsång på Skansen, så var det nära att jag lite ondskefullt gnuggade händerna och skrockade för mig själv. Jag såg det framför mig, hur Lill-Babs (eller någon annan folkkär artist, typ Lasse Winnerbäck) exploderade och tog hela publiken med sig.

Jag måste säga att jag blev rätt nöjd till slut, mer ska jag inte skriva om det, för då avslöjar jag för mycket.

Jag sträckläste boken under ett dygn, precis som med hans andra böcker var den så gott som omöjlig att lägga ifrån sig. Och precis som med hans andra böcker så vill jag verkligen inte kalla det skräck, den var inte ett dugg läskig.

Boken handlar om två flickor, båda med olika uppväxt och olika problem. När de möts, följer kaos. Boken handlar mycket om utanförskap och att vara annorlunda, och där känner jag ofta igen mig. Det känns som en bok jag borde ha läst när jag var 15. Jag gillar boken för det mesta, och så här i efterhand, när det har gått ett par veckor sedan läsningen, kvarstår det intrycket.

Några saker har jag dock problem med. För det första så var den helt enkelt inte lika bra som Låt den rätte komma in eller Människohamn, inte lika originell och inte lika oemotståndligt vackert skriven. För det andra, och det här är mitt största problem med boken, är att jag saknar motiveringar till varför flickorna handlar som de gör, vad som driver dem.  Kanske är tanken den att vissa saker blir som de blir, helt utan anledning, men i det här fallet tror jag inte det. Jag tror helt enkelt att han hade lite för bråttom när han skrev boken.

En annan sak är att boken i mycket beskriver ett svenssonliv som jag är obekant med. Ingen i min familj gillar dansband, ingen i min familj vill att vi ska vara precis som alla andra och passa in. Det är en slags svenskhet som inte är min, som jag bara har betraktat hos utomstående. Kanske hade boken känts lite härligt rebellisk att läsa om jag varit med om föräldrar som lyssnar på schlager, samlar på troll och tjatar om att man ska passa in. För den ger den sortens människor en rejäl känga i baken. Men nu kändes det mest som, mjaha, okej än sen då, jag håller ju med.

2010-06-25

Midsommar och spindlar

Jag har nog tidigare skrivit om att jag inte är särskilt förtjust i midsommar, men idag hade jag faktiskt en rätt fin dag. Besök av en god vän, sill hos mamma, lite blomsterplockning och så vidare. Just nu är jag inte så glad dock, då det pågår suparfester lite varstans runtomkring, där det vrålas och lyssnas på usel musik.

I vilket fall som helst, jag skulle visa en bok för min vän, och tog ut den ur bokhyllan. Då fick jag till min förskräckelse se att det kröp en liten (men ändå skrämmande) spindel på den. Varpå jag skrek och kastade iväg boken. Spindeln tänkte vi släppa ut, men den stackaren blev mosad, så jag antar att det var den som drog en nitlott i det här fallet.

Jag kom i alla fall att tänka på den här underbara sketchen med Kids in the hall:

2010-06-15

En liten besvikelse

För en vecka sedan lovade jag att skriva om Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Nu blev det visst inte så, en massa annat kom emellan, som att min lillebror tog studenten. Jag har även tagit årets första dopp i havet, sett lite på fotboll, umgåtts med mina systrar, läst Lilla Stjärna, ramlat från en klippa och slagit mig, haft migrän en hel dag, blivit beroende av messmör. Ni vet, livet.

Så jag glömde att jag skulle skriva om Kyrkogårdsboken, och det var faktiskt också bokens fel. Den var helt enkelt inte särskilt minnesvärd. Jag trodde att jag skulle älska den, eftersom jag älskar kyrkogårdar, eftersom personer vars smak jag litar på älskade den och eftersom Gaiman har skrivit mycket bra. Vad jag glömde var att Gaiman också har skrivit mycket medelmåttigt, och att han är en ganska överskattad författare. Därför hade jag kanske överdrivet höga förväntningar, förväntningar som alltså inte infriades.

Boken handlar om en pojke som växer upp på en kyrkogård, omhändertagen av spöken och andra övernaturliga varelser. Låter definitivt som något jag skulle gilla. Men Ingen, som pojken heter, är trist. Handlingen är trist. Den var förutsägbar, klichéfylld och fantasilös. Atmosfären var lite småmysig, så långt kan jag sträcka mig. Den hade sina fina stunder, ibland gillade jag den rent av, men jag fattar ärligt talat inte vad det är folk ser hos den.

Den var inte dålig. Bara inte särskilt speciell.

2010-06-07

Tillbaka!

Jag har inte slutat blogga om nu någon befarade/hoppades det, jag har bara inte haft något vettigt att skriva om, eftersom jag inte läst ut några böcker på ett tag. Det har varit mycket skolarbete, och så har jag blivit lite besatt av The Sims 3 igen.

Nu har jag i alla fall läst ut Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman, en bok som jag faktiskt blev ganska besviken på. Jag skriver mer om det imorgon.