Delphine de Vigan - Underjordiska timmar

"Underjordiska timmar" har två huvudpersoner, vars vägar korsas då och då, men som aldrig träffar varandra på riktigt. Den ena är karriärkvinnan Mathilde som efter att ha sagt emot sin chef börjar bli mobbad på jobbet. Hon blir ignorerad, trampad på och fråntagen sina arbestssysslor en efter en. Hon försöker härda ut, trots att hon är helt bruten.

Den andra huvudpersonen är läkaren Thibault, som precis lämnat ett förhållande med en kvinna som inte älskar honom lika mycket som han älskar henne. Han betraktar trött Paris och dess invånare, träffar patient efter patient, känner sig ensam fast han är omgiven av människor.

Delphine de Vigan lyckas i den här romanen förmedla en känsla av total hopplöshet. Det är mycket skickligt, hon är en fantastisk författare. Vid någon annan tidpunkt i mitt liv hade jag säkert tyckt om den, men just nu blev jag bara deprimerad. Visst var den bra, riktigt bra. Det hindrar mig inte från att sakna den naiva charmen i hennes förra roman, No och jag, som jag verkligen älskade.

Margo Lanagan - Tender Morsels

Den här boken bygger på den gamla sagan "Snövit och Rosenröd" (nedtecknad av bröderna Grimm). Det är en obehaglig men samtidigt vacker berättelse, som nog inte lämnar många läsare oberörda. Språket är smått fantastiskt, och jag hade svårt att släppa taget om boken när jag väl hade börjat läsa. Den är visserligen väldigt brutal i början, men det viktigt för resten av handlingen, då Liga och hennes döttrar Branza och Urdda genom magi blir förflyttade till en alternativ verklighet där bara godhet existerar, en värld som bygger på Ligas hjärtas innersta önskan.

Det här händer i boken.

En förfärad läsare skriver i en recension på Amazon.com:

I don't know who really wants to be pulled into this world of sickness and heartache no matter how well written. It's not that I only enjoy novels with no substance, but this book was so dark that I felt it was extremely hard to enjoy without any light or hope. I wouldn't recommend this book to anyone really.

Den här personen har uppenbarligen missat hela poängen med boken. Den innehåller visst ljus och hopp, kanske till och med mer än vad jag skulle vilja. Den handlar om att även om det finns mycket onska och jävelskap i världen, så finns det också mycket godhet och kärlek. Det ena kan inte existera utan det andra. Att, som Liga gör, beröva barnen från allt ont och alla motgångar, är som det visar sig både själviskt och destruktivt, för det är nästan som att inte leva alls.

Jag älskade den här boken, från den obehagliga början till det bitterljuva slutet, med män förvandlade till björnar, en girig dvärg, magi och brustna hjärtan dessemellan, och kommer nog att läsa om den. Det är sällan återberättelser av sagor blir så här lyckade. Dock får jag väl varna känsliga läsare, den är nog inte för alla.

Terry Pratchett - Unseen Academicals & I Shall Wear Midnight

Jag har läst Terry Pratchetts två senaste böcker. Den senaste, "I shall wear midnight", läste jag för ett minst ett halvår sedan, den som kom ut innan dess, "Unseen Academicals", läste jag förra månaden.

Det är inte helt utan anledning jag hoppade över "Unseen Academicals". Dels så handlar den om fotboll (jag är totalt ointresserad), dels så är böckerna om trollkarlarna inte mina största favoriter, och dels så var jag så besviken på boken innan dess, "Making Money". Nu var det inte fullt så illa, den var riktigt bra till och med. Kanske mest på grund av att jag hade enormt låga förväntningar (märk väl, låga förväntningar när det gäller Pratchett är ändå egentligen rätt höga förväntningar, eftersom han är så bra). Boken hade, förstås, en hel del hysteriskt roliga stunder, men som vanligt är allvaret aldrig särskilt långt borta. I den här boken är vår verklighet avspeglad ännu mer än i tidigare böcker, det är som om kanterna mellan världarna börjar suddas ut.

Ett genomgående tema i boken är att man ska sträva efter att bli den man är ämnad att bli, eller den man vill bli - inte den som omvärlden, traditionen och logiken säger att man ska bli. Tydligen är det här budskapet viktigt för Pratchett, då han fortsätter på samma spår i "I shall wear midnight".

Det är den fjärde och sista boken om den unga häxan Tiffany Aching. Jag tror att jag tidigare har nämnt att jag hyser väldigt varma känslor för just de här böckerna, och den här boken var inte en besvikelse, bara titeln är ju fantastisk. Boken är allvarligare och mörkare än de tre första. Den handlar om att växa upp och om att hitta sin plats i världen. Tiffany är nu byns häxa, en uppgift som mest påminner om att vara någon slags distriktssköterska. En av de första sakerna som händer i boken är att en trettonårig flicka blir så illa misshandlad av sin far att hon får ett missfall, och Tiffany får ta hand om det hela.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att göra boken rättvisa, den var så himla bra. Jag satt och grät mer än en gång. Om det här varit Pratchetts sista bok, så hade det varit ett värdigt avsked. Det kändes som om han tog farväl, och han knöt ihop lite lösa trådar från tidigare böcker om diverse häxor (vi får till och med träffa Eskarina från "Equal Rites"). Nu kommer det som tur är en ny bok i höst.