Sidor

2008-11-22

Delphine De Vigan: No och jag

Jag älskade den här boken.

Den handlar om den trettonåriga Lou Bertignac, som är yngst och minst i klassen för hon har fått hoppa över två årskurser. Hon har ett IQ på 160 men inte så stora sociala färdigheter. Hennes mamma är djupt deprimerad och pappan mår inte så bra han heller.

På tågstationen träffar hon den hemlösa artonåringen No, och de blir snart vänner. När Lou frågar sina föräldrar om No får bo hemma hos dem ett tag svarar de till hennes stora förvåning ja.

Lou har en underbart okomplicerad och smånaiv syn på världen, och hennes betraktelser är riktigt roliga och träffsäkra.

"Hundar kan man ta hem till sig, men inte hemlösa. Jag tänkte att om var och en av oss tog emot en hemlös, om var och en bestämde sig för att ta hand om en enda människa och hjälpa och ledsaga den människan, skulle det kanske vara färre som måste sova utomhus. Mamma sade att det var omöjligt. Saker och ting är mer komplicerade än de verkar. Saker och ting är som de är, och det är mycket man inte kan göra något åt. Det är antagligen det man måste medge för att bli vuxen."

Naturligtvis blir det inte lika lätt att få No på fötter igen som Lou trodde. Men hon vägrar ge upp.

Jag gillar verkligen Lou, det är sällan jag träffar på romankaraktärer som riktigt berör mig, men det gör hon. Kanske för att hon påminner ganska mycket om mig själv (fast hon är snällare, och har högre IQ).

Läs mer om boken här. Jag vet att jag har favoriserat förlaget Sekwa på sistone, men de ger helt enkelt ut bra böcker.

2 kommentarer:

sedir sa...

Varit småsugen på den här. Tack för tipset. Läst Claire Castillon från Sekwa tidigare. Dom är onekligen spännande som förlag.

Niclas Holmqvist sa...

Då skulle ni se utgivningsplanen för 2009. Oj, oj! ;) En roman av Castillon, uppföljaren till Bombyx, Igelkottens elegans (www.igelkottenselegans.se) och så "Den röda soffan" av Michèle Lesbre.