Margo Lanagan - Tender Morsels

Den här boken bygger på den gamla sagan "Snövit och Rosenröd" (nedtecknad av bröderna Grimm). Det är en obehaglig men samtidigt vacker berättelse, som nog inte lämnar många läsare oberörda. Språket är smått fantastiskt, och jag hade svårt att släppa taget om boken när jag väl hade börjat läsa. Den är visserligen väldigt brutal i början, men det viktigt för resten av handlingen, då Liga och hennes döttrar Branza och Urdda genom magi blir förflyttade till en alternativ verklighet där bara godhet existerar, en värld som bygger på Ligas hjärtas innersta önskan.

Det här händer i boken.

En förfärad läsare skriver i en recension på Amazon.com:

I don't know who really wants to be pulled into this world of sickness and heartache no matter how well written. It's not that I only enjoy novels with no substance, but this book was so dark that I felt it was extremely hard to enjoy without any light or hope. I wouldn't recommend this book to anyone really.

Den här personen har uppenbarligen missat hela poängen med boken. Den innehåller visst ljus och hopp, kanske till och med mer än vad jag skulle vilja. Den handlar om att även om det finns mycket onska och jävelskap i världen, så finns det också mycket godhet och kärlek. Det ena kan inte existera utan det andra. Att, som Liga gör, beröva barnen från allt ont och alla motgångar, är som det visar sig både själviskt och destruktivt, för det är nästan som att inte leva alls.

Jag älskade den här boken, från den obehagliga början till det bitterljuva slutet, med män förvandlade till björnar, en girig dvärg, magi och brustna hjärtan dessemellan, och kommer nog att läsa om den. Det är sällan återberättelser av sagor blir så här lyckade. Dock får jag väl varna känsliga läsare, den är nog inte för alla.

Terry Pratchett - Unseen Academicals & I Shall Wear Midnight

Jag har läst Terry Pratchetts två senaste böcker. Den senaste, "I shall wear midnight", läste jag för ett minst ett halvår sedan, den som kom ut innan dess, "Unseen Academicals", läste jag förra månaden.

Det är inte helt utan anledning jag hoppade över "Unseen Academicals". Dels så handlar den om fotboll (jag är totalt ointresserad), dels så är böckerna om trollkarlarna inte mina största favoriter, och dels så var jag så besviken på boken innan dess, "Making Money". Nu var det inte fullt så illa, den var riktigt bra till och med. Kanske mest på grund av att jag hade enormt låga förväntningar (märk väl, låga förväntningar när det gäller Pratchett är ändå egentligen rätt höga förväntningar, eftersom han är så bra). Boken hade, förstås, en hel del hysteriskt roliga stunder, men som vanligt är allvaret aldrig särskilt långt borta. I den här boken är vår verklighet avspeglad ännu mer än i tidigare böcker, det är som om kanterna mellan världarna börjar suddas ut.

Ett genomgående tema i boken är att man ska sträva efter att bli den man är ämnad att bli, eller den man vill bli - inte den som omvärlden, traditionen och logiken säger att man ska bli. Tydligen är det här budskapet viktigt för Pratchett, då han fortsätter på samma spår i "I shall wear midnight".

Det är den fjärde och sista boken om den unga häxan Tiffany Aching. Jag tror att jag tidigare har nämnt att jag hyser väldigt varma känslor för just de här böckerna, och den här boken var inte en besvikelse, bara titeln är ju fantastisk. Boken är allvarligare och mörkare än de tre första. Den handlar om att växa upp och om att hitta sin plats i världen. Tiffany är nu byns häxa, en uppgift som mest påminner om att vara någon slags distriktssköterska. En av de första sakerna som händer i boken är att en trettonårig flicka blir så illa misshandlad av sin far att hon får ett missfall, och Tiffany får ta hand om det hela.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att göra boken rättvisa, den var så himla bra. Jag satt och grät mer än en gång. Om det här varit Pratchetts sista bok, så hade det varit ett värdigt avsked. Det kändes som om han tog farväl, och han knöt ihop lite lösa trådar från tidigare böcker om diverse häxor (vi får till och med träffa Eskarina från "Equal Rites"). Nu kommer det som tur är en ny bok i höst.

En liten besvikelse

För en vecka sedan lovade jag att skriva om Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Nu blev det visst inte så, en massa annat kom emellan, som att min lillebror tog studenten. Jag har även tagit årets första dopp i havet, sett lite på fotboll, umgåtts med mina systrar, läst Lilla Stjärna, ramlat från en klippa och slagit mig, haft migrän en hel dag, blivit beroende av messmör. Ni vet, livet.

Så jag glömde att jag skulle skriva om Kyrkogårdsboken, och det var faktiskt också bokens fel. Den var helt enkelt inte särskilt minnesvärd. Jag trodde att jag skulle älska den, eftersom jag älskar kyrkogårdar, eftersom personer vars smak jag litar på älskade den och eftersom Gaiman har skrivit mycket bra. Vad jag glömde var att Gaiman också har skrivit mycket medelmåttigt, och att han är en ganska överskattad författare. Därför hade jag kanske överdrivet höga förväntningar, förväntningar som alltså inte infriades.

Boken handlar om en pojke som växer upp på en kyrkogård, omhändertagen av spöken och andra övernaturliga varelser. Låter definitivt som något jag skulle gilla. Men Ingen, som pojken heter, är trist. Handlingen är trist. Den var förutsägbar, klichéfylld och fantasilös. Atmosfären var lite småmysig, så långt kan jag sträcka mig. Den hade sina fina stunder, ibland gillade jag den rent av, men jag fattar ärligt talat inte vad det är folk ser hos den.

Den var inte dålig. Bara inte särskilt speciell.

Tråkig men bra

Efter att ha kämpat i vad som tycks vara en evighet är jag äntligen klar med George R.R. Martins A feast for crows, som är den fjärde delen i serien A song of ice and fire. Jag började läsa den i november förra året (vilket jag skrev om här), men kom av mig någonstans på mitten och boken blev liggande ganska länge.

Problemet med boken är att den inte är lika spännande som tidigare delar, och rent av är sövande tråkig bitvis. Dålig är den aldrig, Martin är ju i en klass för sig, men som sagt var, jag fick kämpa. Berättelsen spretar åt lite för många olika håll, med alldeles för många huvudkaraktärer och ingen central handling. De kapitlen som handlar om personer jag gillar, som Arya, Samwell och Brienne är för få, och kapitlen om Cersei, den mest irriterande och själviska personen någonsin, är för många. Mot slutet blev den dock riktigt spännande, vilket förstås är irriterande för vem vet hur länge vi kommer att få vänta på att få veta vad som händer sen (nästa bok i serien, försenad med typ fem år, utspelar sig samtidigt men med andra karaktärer).

Jag tyckte trots allt om boken, och även de tråkiga bitarna tjänar ju till att föra berättelsen framåt. Men än så tänker jag inte skriva, eftersom boken bara är en del i en ännu inte avslutad serie, och därför inte kan bedömas rättvist än.

Sveriges sämsta bibliotek

Titeln kanske är lite väl överdriven, det finns säkert sämre, men jag nominerar ändå Lysekils Stadsbibliotek till Sveriges sämsta.

Jag har skrivit om Lysekils stadsbibliotek tidigare, i diverse spridda inlägg, men jag tänkte att en gång för alla samla några av mina iakttagelser och klagomål på ett ställe, och även skicka länken till någon av bibliotekarierna där, eftersom jag tycker att det här är något de borde ta till sig. Klagomål bakom ryggen på folk är bara fegt och ynkligt.

1. Mitt första och största klagomål är bibliotekariernas och assistenternas beteende. De är sura och ohjälpsamma, och det händer att assistenterna i utlåningsdisken inte ens svarar på tilltal. Detta är inte något jag är ensam om att tycka, jag har frågat ganska många Lysekilsbor vad de tycker om biblioteket, och det jag oftast får höra är att bibliotekarierna och assistenterna är så sura och dryga. Nu är de inte sura och dryga mot alla, om det kommer in någon de känner, eller någon de vill fjäska för, till exempel någon höjdare i kommunstyrelsen eller en kulturtant iklädd böljande kulturcape, då är det idel skratt och leenden. Men vi som är där flera gånger i veckan och som ser till att de faktiskt har en omsättning, vi bevärdigas inte ens med ett uppskattande leende.  Ber man om hjälp med något får man en så förintande blick att man genast vill be om ursäkt, trots att det är deras jobb. I de kurserna jag har gått hittills inom B&I har det talats en hel del om att bibliotekarierna ska kunna hjälpa till med att söka svar på det mesta, men jag tror inte att folk vågar fråga bibliotekarierna i Lysekil om någonting, för risken är att man får gå därifrån med dumstruten nedtryckt över de rodnande öronen. Det verkar som om det råder en allmän konsensus bland personalen på biblioteket att folk i allmänhet är för korkade för sitt eget bästa.

2. Det satsas alldeles för lite på barn- och ungdomsverksamheter. Barndelen av biblioteket börjar se lite skabbig ut, faktum är att den ser nästan exakt likadan ut som när jag var liten, och jag är nästan 32. Under årets sportlov hade de som enda sportlovsaktivitet för barn och ungdomar möjligheten att följa med sina mor- eller farföräldrar till biblioteket och hjälpa dem släktforska (se mitt inlägg om det här). Vänta nu, har bibliotekarierna som kom på den roliga aktiviteten ens varit barn?

3. Fjärrlån är i princip omöjligt. Jag kan drömma mig tillbaka till min tid i Värmland, där alla biblioteken samarbetade och man fick tag på i princip vilken bok man än ville ha. Fjärrlån på skönlitteratur var inget problem, men i Lysekil är det strängt förbjudet. Ibland är det kanske en fördel, eftersom de hellre köper in en bok än fjärrlånar den, men jag kan inte be dem köpa in varenda bok jag vill läsa.

4. Det här har jag klagat över mycket här på bloggen, men bibliotekariernas bristande respekt för fantasylitteratur är näst intill löjlig. En del barn- och ungdomsfantasy köps in (tack vare mig har de till exempel Naomi Noviks böcker), men kvalitetsfantasyn för vuxna är näst intill obefintlig. Det som de har är gammalt. Den enda nyare vuxenfantasy de har är Nick Perumovs serie Diamantsvärdet och träsvärdet (ryskt=fint). Jag bryr mig inte så mycket för egen del, jag köper min fantasy själv och läser på engelska, men jag kan väl inte vara den enda i Lysekil som gillar fantasy? Eller rättare sagt, det vet jag att jag inte är, Nick Perumov är alltid utlånad.
När jag frågade varför de inte köper in mer fantasy fick jag svaret att det inte är populärt. När jag sade att det är det visst, så fick jag svaret: "Inte bland de äldre". Vad är det för ett svar, och sedan när är biblioteket främst till för de gamla? Visst är det fint att gubbarna har någonstans att läsa sina dagstidningar tillsammans, och det är väl nog så trevligt att tanterna får läsa sin Alice Lyttkens. Men vi 70-talister då? Om jag har tolkat bokbloggosfären rätt så är vi ganska många som gillar fantasy, och då menar jag inte bara barnfantasy. Det finns mycket bra ny fantasy översatt till svenska, till exempel: George R.R. Martin, Patrick Rothfuss, Jasper Fforde och Scott Lynch för att bara nämna några. Jag vet att biblioteket hellre lägger sina pengar på deckare, men deckare är produkter av sin tid, som snabbt blir omoderna. Fantasy är däremot tidlöst, och har därmed längre bäst före datum på hyllan. Jag skulle kunna ge dem en lång lista på fantasy de borde ha, men jag känner på mig att jag inte ligger så bra till efter det här inlägget...

5. Punkt fem hänger ihop lite med föregående punkt, och det är att det inte bara är fantasy de är dåliga på. Överhuvudtaget har de ett rätt magert utbud, men köper gärna in böcker som ingen vill läsa. Jag säger inte att de bara har skräp, bevisligen lånar jag en hel del där (i år har jag faktiskt nästan bara läst böcker från biblioteket), men det är ändå mycket jag saknar. Varför har de till exempel ingen pockethylla? Det var längesedan jag besökte ett bibliotek som inte har det. Det är ett bra sätt att för en lite billigare slant köpa in sådant som de inte skulle våga sig på annars. Överhuvudtaget så är Lysekils Stadsbibliotek ett omodernt bibliotek, som borde ta klivet in i 2000-talet, hur obehagligt det än kan vara för bibliotekariernas stackars bakåtsträvande sinnen.

Nu frågar sig säkert någon varför jag ändå går till biblioteket. Svaret är enkelt, det är för att det är det enda som finns att tillgå. Jag skulle inte ha råd att åka till Uddevalla varje gång jag vill låna en bok. Så jag får stå ut, och hoppas att något av min kritik kanske går hem. Men jag tvivlar, bibliotekarierna i Lysekil förändrar sig inte, helt enkelt för att de inte behöver förändra sig, för det finns ändå inget annat bibliotek att gå till här.

Jag vill slutligen påpeka att det finns en och annan trevlig bibliotekarie och assistent på biblioteket, men de som är sura förstör ju helhetsintrycket.

Tillägg 14:e april 2010: Jag förstår att det mesta bottnar i personalbrist och dåligt med pengar. Och ja, min kritik är aningen överdriven. Och märkligt nog har biblioteket blivit bättre den senaste tiden. Det kan kanske ha något att göra med den nya vikarierande barnbibliotekarien. Jag låter ändå det här inlägget finnas kvar, även om jag ångrar en del jag skrev.

Tillbaka i Westeros

Om jag har glömt svara på kommentarer i bloggen, så är det för att jag äntligen har börjat läsa A feast for crows. Det var drygt två år sedan jag läste A storm of swords, så det är ju på tiden. Anledningarna till att inte ha läst den tidigare är flera. Främst är det för att den är så tjock, men nu när jag läst En värld utan slut, på 1200 sidor, känns 700 sidor inte så värst långt. En annan anledning är att Cersei har egna kapitel, och jag gillar inte att läsa om henne. Inte för att hon är ond, det kan vara riktigt njutbart att läsa om onda personer, utan för att hon är så tråkig. Självisk och tråkig.

Nu har jag i alla fall kommit halvvägs, och tycker att den är ganska bra hittills, om än lite seg då och då. Det är lite för mycket politik och för lite äventyr. Kapitlen med Cersei är som jag trodde ganska tråkiga. Visserligen är det intressant att få veta mer om henne och hennes tankar, men hon är verkligen tråkig. Hennes bror Jaime visar sig dock vara mer intressant än jag hade trott.

För tillfället tävlar den om min tid med en bok om organisationsteori (ska skriva hemtenta), gissa vilken som vinner!

För lite fantasy!

Sedan jag startade bloggen har jag läst väldigt lite fantasy. Jag tror att det till stor del beror på att nu när mitt läsande är offentligt, så vill jag variera mig lite mer. Från början, när jag startade bloggen, hade jag tänkt att jag mest skulle skriva om fantasy, men någonstans på vägen gick det fruktansvärt fel.

Jag köper fortfarande mest fantasy (om man inte räknar mina loppisfynd), men de böckerna står olästa i hyllan. Jag följer engelskspråkiga fantasybloggar (de svenska är ärligt talat inget vidare, väldigt högtravande och så vidare), blir sugen på att läsa en massa böcker, men läser i stället smal fransk litteratur, thrillers och barnfantasy.

När jag träffar mina kurskamrater och vi pratar om bibliotek klagar jag ofta på bibliotekarierna på Lysekils Stadsbibliotek som är så fientligt inställda till fantasy. Men böckerna jag ber dem köpa in är inte fantasy.

Så här års: november, december, januari (eller mysmånaderna som jag tycker att de borde kallas) är jag alltid mer sugen på fantasy (och historiska romaner), så det kanske är dags för en förändring nu. Det ska bli mer fantasy här på bloggen!

Alan Campbell: Iron Angel

Det här är del två i trilogin som började med Scar Night. Vad jag tyckte om Scar Night går att läsa här.

Den här boken är annorlunda. Och bättre. Allt det som jag inte gillade med förra boken, som platta karaktärer, seg handling och dåliga miljöbeskrivningar - är så gott som borta här. I stället finns här mörk humor, fantastiska miljöer (en stor del av boken utspelar sig i helvetet), nya och intressanta karaktärer (men Dill och Rachel är förstås kvar). Man får veta med om mytologin och gudarna, och även om det blir förvirrande ibland så är det aldrig tråkigt.

Jag tänker inte skriva något om handlingen, eftersom det skulle avslöja för mycket om vad som hände i Scar Night. Men mörkt och blodigt är det, precis så som jag vill ha min fantasy.

Jag tyckte väldigt bra om den här boken, och nuväntar jag naturligtvis otåligt på nästa del, God of Clocks.

Jag har valt att visa en annan omslagsbild än den på exemplaret jag läste, eftersom det här är ännu finare.

Bokpaket!

Idag fick jag ett paket med tre pocketböcker från Adlibris. Två av böckerna var födelsedagspresenter till min pappa, som fyller år idag. Snömannen av Jo Nesbø, som han hade önskat sig, och Locke Lamoras lögner av Scott Smith, som blev en överraskning (jag tycker det är på tiden att han läser lite fantasy).

Till mig själv hade jag beställt Iron Angel av Alan Campbell, som är uppföljaren till Scar Night. Jag var inte direkt överväldigad av Scar Night, men den var ändå ganska bra så jag ser fram emot att läsa den här. Jag vet inte om jag ska börja på den med en gång, jag håller på med ganska många andra böcker för tillfället. Men jag är allt lite sugen, omslaget är i alla fall riktigt fint!

Jim Butcher: Fool moon

Vid ett par tillfällen har jag låtit antyda att jag inte är särskilt road av varulvar, de är liksom tråkiga och inte ett dugg skrämmande. Men det finns undantag, som till exempel det briljanta spelet Gabriel Knight II: The beast within.

Den här boken är ett annat sådant undantag - den är riktigt underhållande, trots att den formligen kryllar av varulvar av olika slag. Det är andra delen i serien om trollkarlen/privatdetektiven Harry Dresden, och i den här boken lyckas han göra sig till måltavla för både polisen och ett par olika gäng varulvar samt maffiabossen Marcone (som även figurerade i första boken). Den är rolig, spännande och fartfylld. Harry hade kunnat vara en ganska sliskig figur, men tack vare en rejäl dos humor och självdistans är han i stället riktigt charmig.

Jag ska genast påbörja nästa bok i serien.

Det är insidan som räknas

Jag skrev nyligen om att jag hade läst nästan hela Perdido Street Station av China Miéville, men missat att läsa slutet. Nu har jag börjat om den, och försöker skumma mig igenom det jag redan läst. Vilket visar sig vara ganska svårt, eftersom den är så bra att jag hela tiden dras in i den, och innan jag vet ordet av så har jag läst fem kapitel utan att ha hoppat över ett enda ord. Det går inte att skumma sig igenom den, den är helt enkelt för briljant.

Mindre briljant är omslaget på den amerikanska pocketutgåvan jag köpte (se bilden). Undrar om det inte hade varit värt att betala lite mer för det brittiska omslaget. Det här omslaget är fruktansvärt fult, och husen på bilden har inget att göra med hur jag föreställer mig att det ser ut i New Crobuzon (jag skulle snarare gissa på italiensk bakgata).

En sån fadäs

Jag kom helt plötsligt på att jag aldrig läste ut Perdido Street Station. Jag som var så säker på att jag hade läst den, men den finns inte med bland mina minirecensioner som jag har skrivit om varje bok jag har läst sedan 2001.

Jag tror helt enkelt att det var så att jag var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket när jag bara hade ett par kapitel kvar. I vilket fall som helst, eftersom jag tyckte så bra om den har jag beställt den från Adlibris så att jag ska kunna avsluta den. Jag tror nog att jag ska börja om från början, trots att det är en rätt mastig bok.

Naomi Novik: Svartkrut och eld

Jadetronen föll mig inte direkt i smaken, men jag gav den här boken en chans ändå. Vilket jag är glad att jag gjorde, för den visade sig vara bäst hittills i serien.

Ekaterina Sedia: The Alchemy of stone

Det är trist med böcker som inte lever upp till sin egen potential, och det här är tyvärr en sådan bok.

Huvudpersonen är en robot (eller automaton - jag vet inte vad det heter på svenska) som heter Mattie. Hon är alkemist har frigjort sig från sin skapare, mekanikern Loharri, som dock vägrar ge henne nyckeln som vrider upp hennes hjärta. Av ganska så slumpartade händelser dras hon in i en politisk härva med rebeller och upprorsmakare som vill störta makten i staden. Dessutom har hon fått i uppdrag av stadens mystiska skapare, the gargoyles, att hitta en lösning på deras stora problem - att de sakta förvandlas till sten.

I staden som Mattie bor i pågår en ständig kamp mellan mekanikerna och alkemisterna. Alkemisterna står för det jordnära, magiska tänkandet, medan mekanikerna står för framsteg, industrialisering och mekanisering. För tillfället är det mekanikerna som har makten och staden är full av deras märkliga maskiner och fabriker.

Någonstans under ytan bubblar dock missnöjet, en serie terrordåd skakar staden. Myndigheterna skyller givetvis på invandrarna. När bönderna så blir ersatta av robotar och själva tvingas ner i gruvorna för att få fram mer metall åt mekanikerna är revolten ett faktum.

Sedias beskrivning av det politiska läget i staden är det som gör boken värd att läsa - det och Mattie, som är en förtjusande personlighet. Själva berättelsen är också rätt bra, det hade kunnat bli en fantastisk roman. Men nu lider den av en hel del skavanker.

För det första så är de flesta karaktärerna ganska platta och intetsägande, man får helt enkelt inte tillräckligt mycket information om dem för att bilda sig en uppfattning om dem och deras motiveringar till att handla så som de gör.

För det andra så använder sig författaren lite väl ofta av tekniken göra det lätt för sig. Det vill säga, om något är för jobbigt att skriva om, eller om man inte riktigt kommer på vad man ska skriva, så hoppar man helt enkelt över att skriva om det. Jag använder mig frekvent av den tekniken här i bloggen, men det är ju skillnad på att skriva en blogg och att skriva en roman. Det är som om hon haft bråttom när hon skrev boken.

Sedan är hennes språk inte helt perfekt. Eftersom engelska inte är hennes modersmål så saknar det ett visst djup, även om jag inte kan sätta fingret på exakt vad det är som saknas.

Precis som The Secret history of Moscow lider boken helt enkelt av att vara för kort. Den borde ha varit minst dubbelt så lång, och gått in djupare på både händelser och karaktärer. Då hade den antagligen varit lika bra som sin titel.

Sedias ryskhet lyser igenom i det fina men vemodiga slutet, som nog är bokens höjdpunkt. Jag önskar att hela boken hade varit så bra. Jag ser dock fram emot framtida böcker av Sedia, hon är verkligen lovande.

Varför?

Bokhandeln i Lysekil gör som alla andra, buntar ihop fantasy med barn- och ungdomslitteratur. Visserligen är gränsen mellan ungdomsfantasy och vuxenfantasy ganska luddig, och en stor del av all ungdomslitteratur som ges ut är just fantasy, men jag tycker ändå att det är irriterande. Som om fantasy skulle vara för barn bara för att det handlar om påhittade saker. Handlar inte all skönlitteratur om påhittade saker?

En positiv sak är dock att det verkar som om det ges ut en hel del bra fantasy på svenska, både för ungdomar och vuxna. Barnhyllan på Bokia i Lysekil är i alla fall övervägande full av fantasy.

Robert Holdstock: Ancient echoes

Den här boken är väldigt svår att beskriva, men jag gör ett försök. Jack har sedan han var liten haft märkliga visioner om två jagade människor som han kallar Greyface och Greenface. De tycks tillhöra en annan värld, men är också sammankopplade med en ruinstad som man upptäckt under Jacks hemstad, Exburgh. Staden heter Glanum, och enligt en mystisk man som ansvarar för utgrävningarna, så dyker samma stad upp om och om igen över hela världen.

Sen blir det hela ganska flummigt (för att inte tala om jungianskt). Greyface lyckas ta sig ut till verkligheten och hotar Jacks dotter, och Jack måste gå in i sina egna drömmar (eller något i den stilen, det är svårt att förklara) för att leta reda på Greenface.

Boken är som sagt var ganska flummig, och det är svårt att ta in allt. Ibland är den lite fånig och ibland lite väl långsökt. Men vid andra tillfällen är den vacker och spännande. Holdstock är verkligen övertygande i sitt språk och det är svårt att värja sig för de fantastiska världar han målar upp. Jag som har lätt för att drömma mig bort blir ganska djupt indragen i den här boken, som innehåller element av jungianska arketyper och forntida mytologi...det är alltid kul att läsa böcker där jag känner att jag har nytta av att ha läst religionsvetenskap.

Boken är bäst i början, innan handlingen blir alldeles för invecklad, men den är helt klart läsvärd och jag är verkligen sugen på att läsa fler av Holdstocks böcker.

En god bok

Den här bilden tog jag för någon månad sedan, och hade tänkt visa här men glömde bort det. Det är mammas hund Ariel, som under mitt inflytande verkar ha fått smak för fantasy.

Naomi Novik: Jadetronen

Det är något som inte riktigt stämmer när en så här lättläst bok tar flera veckor att läsa ut. Visserligen har jag jobbat, samt varit utslagen av värmeböljan, men mer än en vecka borde det inte ha tagit. Dessutom hade den ju ingredienser som jag gillar: Kina, drakar, en lång resa till havs. Som gjort för mig.

Men jag tyckte att den var lite tråkig. Det hände inte så mycket, och när det väl hände något så var det alldeles för rörigt. Berättelsen tog helt enkelt inte fart.

Temeraire är dock en härlig karaktär, och jag gillade sista delen av boken, som utspelade sig i Kina (men även där kunde den ha varit bättre). Så jag kommer att läsa fortsättningen, men kanske inte med lika stor entusiasm som jag satte igång med den här.

Ekaterina Sedia: The secret history of Moscow

Galinas syster Masha förvandlas till en kaja och flyger iväg. Hon är bara en i raden av försvunna personer i ett grått och kallt 90-talsmoskva. I sällskap med polisen Yakov och gatukonstnären Fyodor beger sig Galina ner i en magisk undervärld som befolkas av människor som hittat dit och ryska mytologiska figurer.

Det var en vacker liten berättelse, som jag tyckte mycket om. Men den hade lite för många karaktärer på för få sidor. I nästan varje kapitel introduceras en ny person eller figur, och alla är de intressanta. Men 300 sidor räcker inte långt, det blir liksom lite för trångt och när boken tog slut blev jag lite vemodig för jag ville veta mer om de olika karaktärerna.

Boken är också en kritik av det moderna ryska samhället, men det är sommar och jag orkar inte göra någon djupare analys. Det var en bra bok helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa hennes andra roman som kommer någon gång i höst tror jag.

Alan Campbell: Scar Night

En mörk och originell fantasyroman. Men den var inte riktigt så bra som jag hade hoppats att den skulle vara. Det är svårt att förklara exakt vad som saknas. Det kan vara karaktärerna, som man aldrig riktigt lär känna, och som man inte riktigt känner för. Eller så är det att handlingen liksom aldrig kommer igång. Det är svårt att förstå motivet för vissa personers handlingar och varför vissa saker händer. Namnen på karaktärerna är dessutom ganska underliga. En ängel som heter Dill, en lönnmördare som heter Rachel, en man som heter Mr Nettle. Och så en ondskefull gud som heter Ulcis - det låter som ett smeknamn på någon med magsårsproblem.

Trots detta så var det en ganska spännande bok, och världen den utspelar sig i är intressant. Staden Deepgate hänger på kedjor över en djup avgrund, där guden Ulcis, som man dyrkar i staden, residerar. Mörk är den som sagt var, en hel del blod och död förekommer. Jag gillar också att det förekommer änglar, det är inte ofta man träffar på sådana i fantasy. Jag ser faktiskt fram emot att läsa del två, Iron Angel.