John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Jag hatar Allsång på Skansen. Det är ett så vidrigt inställsamt, äckligt folkligt och fullkomligt avskyvärt program att jag nästan exploderar av ilska bara jag hör talas om det. Det värsta är, att det liksom ett virus, har spridit sig. Sedan  några år tillbaka har vi allsång i parken i Lysekil, ett outhärdligt spektakel - det är bara att hålla sig inne de kvällarna (men om det blåser åt mitt håll kan det höras ända in i min lägenhet).

Vad jag ville få fram med den där tiraden var i alla fall hur mycket jag hatar Allsång på Skansen. Så när jag i inledningen av boken blev så gott som lovad att något hemskt ska hända under Allsång på Skansen, så var det nära att jag lite ondskefullt gnuggade händerna och skrockade för mig själv. 

Jag måste säga att jag blev rätt nöjd till slut, mer ska jag inte skriva om det, för då avslöjar jag för mycket.

Jag sträckläste boken under ett dygn, precis som med hans andra böcker var den så gott som omöjlig att lägga ifrån sig. Och precis som med hans andra böcker så vill jag verkligen inte kalla det skräck, den var inte ett dugg läskig.

Boken handlar om två flickor, båda med olika uppväxt och olika problem. När de möts, följer kaos. Boken handlar mycket om utanförskap och att vara annorlunda, och där känner jag ofta igen mig. Det känns som en bok jag borde ha läst när jag var 15. Jag gillar boken för det mesta, och så här i efterhand, när det har gått ett par veckor sedan läsningen, kvarstår det intrycket.

Några saker har jag dock problem med. För det första så var den helt enkelt inte lika bra som Låt den rätte komma in eller Människohamn, inte lika originell och inte lika oemotståndligt vackert skriven. För det andra, och det här är mitt största problem med boken, är att jag saknar motiveringar till varför flickorna handlar som de gör, vad som driver dem.  Kanske är tanken den att vissa saker blir som de blir, helt utan anledning, men i det här fallet tror jag inte det. Jag tror helt enkelt att han hade lite för bråttom när han skrev boken.

En annan sak är att boken i mycket beskriver ett svenssonliv som jag är obekant med. Ingen i min familj gillar dansband, ingen i min familj vill att vi ska vara precis som alla andra och passa in. Det är en slags svenskhet som inte är min, som jag bara har betraktat hos utomstående. Kanske hade boken känts lite härligt rebellisk att läsa om jag varit med om föräldrar som lyssnar på schlager, samlar på troll och tjatar om att man ska passa in. För den ger den sortens människor en rejäl känga i baken. Men nu kändes det mest som, mjaha, okej än sen då, jag håller ju med.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

Boken med den långa titeln är skriven av Eli Levén och tog inte mer än ett par timmar att läsa. Jag tyckte om den, mycket till och med. Den passade på något sätt bra att läsa i sängen en lat förmiddag med vårvindarna blåsande in genom fönstret. Trots att innehållet är rätt mörkt, så är det en vacker och ofta poetisk berättelse om en ung kille som försöker hitta sin identitet.

Läs mer om den här.

Tråkig men bra

Efter att ha kämpat i vad som tycks vara en evighet är jag äntligen klar med George R.R. Martins A feast for crows, som är den fjärde delen i serien A song of ice and fire. Jag började läsa den i november förra året (vilket jag skrev om här), men kom av mig någonstans på mitten och boken blev liggande ganska länge.

Problemet med boken är att den inte är lika spännande som tidigare delar, och rent av är sövande tråkig bitvis. Dålig är den aldrig, Martin är ju i en klass för sig, men som sagt var, jag fick kämpa. Berättelsen spretar åt lite för många olika håll, med alldeles för många huvudkaraktärer och ingen central handling. De kapitlen som handlar om personer jag gillar, som Arya, Samwell och Brienne är för få, och kapitlen om Cersei, den mest irriterande och själviska personen någonsin, är för många. Mot slutet blev den dock riktigt spännande, vilket förstås är irriterande för vem vet hur länge vi kommer att få vänta på att få veta vad som händer sen (nästa bok i serien, försenad med typ fem år, utspelar sig samtidigt men med andra karaktärer).

Jag tyckte trots allt om boken, och även de tråkiga bitarna tjänar ju till att föra berättelsen framåt. Men än så tänker jag inte skriva, eftersom boken bara är en del i en ännu inte avslutad serie, och därför inte kan bedömas rättvist än.

Tre böcker

Jag har inte gjort någon större hemlighet av att det har gått segt med läsningen på sistone, men nu verkar det ha vänt! Det är kul att läsa igen, men att skriva är fortfarande lite jobbigt. Så här är lite kortfattade omdömen om de senaste böckerna jag läst.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - Släktet
Jag är egentligen trött på vampyrer, men jag gillar del Toros filmer (särskilt Pans labyrint, som är en av mina favoritfilmer), så jag gav den en chans ändå. Vilket jag är glad att jag gjorde, för den var riktigt underhållande. Skönt att slippa fjantiga romantiska vampyrer, de här vampyrerna är garanterat inte kyssbara! Vampyrism som ett virus är inte ett nytt grepp, men det gör inte så mycket, det är spännande ändå. Språket lämnar en hel del övrigt att önska, vilket nog delvis beror på översättaren som förmodligen inte var klassens klyftigaste elev.

Charlotte Roche - Våtmarker
Det här är en bok som det har skrivits mycket om, mest negativt. Jag ville bilda min egen uppfattning, och det visade sig att jag älskade boken.

Anders Björkelid - Ondvinter
Om svensk fantasy tycker jag generellt så här: Den suger. Men det här är ett fint undantag. Enkelt skriven (= lättläst) men spännande och underhållande barnfantasy. Andra delen har redan kommit ut, och den ska jag köpa så snart jag har råd.

Tess Gerritsen: Ensam

Jag tog en liten paus från alla de andra böckerna, som jag ändå inte kommer någon vart i, och läste den här (som jag köpte för fem kronor på loppis förra veckan). Jag har läst en bok tidigare av Gerritsen, som skriver medicinska thrillers och deckare. Hon är en sådan där kompetent, men inte fantastisk författare. Hon vet hur man knåpar ihop en hyfsat spännande handling, och hon är verkligen sakkunnig, eftersom hon är läkare i grunden. Men språkmässigt finns inga finesser, det är rakt på sak med så enkelt och lättläst språk som det bara går. Inget större djup. Ibland behöver jag läsa sådant.


Den här boken utspelar sig ombord på den internationella rymdstationen ISS, dit läkaren/astronauten Emma hastigt och lustigt får åka eftersom det blivit en plats ledig. Ganska snart bryter en dödlig och smittsam sjukdom ut ombord, och ingen vet riktigt vad det är för sjukdom eller om den går att bota. En efter en dör personerna ombord på ISS, och snart är Emma, som den svenska titeln så subtilt låter antyda, ensam.


Trots att boken är ganska förutsägbar, så är den faktiskt vansinnigt spännande bitvis. Det är en väldigt blodig och äcklig sjukdom, och Gerritsen spar inte på detaljerna. Det är blod, inälvor och hjärnsubstans. Det som orsakar sjukdomen är varken en bakterie eller ett virus, och det är riktigt kul att läsa om den märkliga lilla organismen (inte helt otippat så är medicinsk mikrobiologi ett av få ämnen som jag har godkänt i från mitt år på sjuksköterskeprogrammet). Dessutom är det intressant att läsa om tyngdlöshetens effekter på den mänskliga kroppen. 


Jag tyckte om den här boken, den var underhållande och krävde inte särskilt mycket av mig som läsare. Ett riktigt bra loppisfynd med andra ord.

Ali Shaw: The Girl with glass feet

Ida Maclaird håller på att förvandlas till glas, så hon återvänder till den lilla arkipelagen St. Hauda's land där hon varit en gång tidigare, för att leta reda på den mystiske Henry Fuwa som hon tror vet vad det är som händer med henne. Där träffar hon Midas Crook, som ser på världen genom sin kamera. De blir kära.

St. Hauda's Land är en märklig och lite magisk plats. Havet omkring är fyllt med narvalar och livsfarliga maneter som är självlysande. I skogen lever ett djur som gör allt det ser på vitt, och Henry Fuwa föder upp kor och tjurar som är pyttesmå och har vingar. Ida är dessutom inte den ende som drabbats av den märkliga och dödliga åkomman, att kroppen sakta men säkert blir till glas. Var arkipelagen ligger får läsaren aldrig veta, men det måste vara ganska långt norrut, för det är snö och vinter, och många av karaktärerna har nordiskt klingande namn.

Alla karaktärerna i boken har förlorat någon, en förälder eller en älskad, döden är ständigt närvarande. Midas lever i skuggan av sin oåtkomlige och stränga fars självmord, och han drar sig för att träffa folk, förutom sin vän Gustav och Gustavs dotter Denver (som är besatt av att rita narvalar, sedan hennes mamma drunknat).

Det är en välskriven och gripande saga, som är svår att lägga ifrån sig. Den är ganska obehaglig ibland, men hela tiden vacker. Språket är fantastiskt, men kanske lite kyligt ibland. Och det är det som får mig att tycka om boken, men inte älska den. St. Hauda's Land är en perfekt skapelse, med dess mystik och magiska realism, men människorna som bor där får jag inte riktigt grepp om. Man får inte heller särskilt många svar, saker och ting förblir mystiska och lite dunkla.

Det är ändå en rätt fantastisk debut, som jag rekommenderar varmt. 

Adam Roberts: Yellow Blue Tibia

Vi som är tillräckligt gamla minns 1986 som ett ganska händelserikt år. För oss svenskar var förstås mordet på Olof Palme störst, men vi blev också väldigt skraja av härdsmältan i Ukrainska Tjernobyl. Tänk er nu att det inte var den mänskliga faktorn som orsakade härdsmältan, utan ondsinta rymdvarelser.

Det är bara en av ingredienserna i den här märkliga romanen, som tar sin början 1946, då ett gäng science fiction-författare kallas in av Stalin, för att skriva en fiktiv historia om hur Jorden invaderas av rymdvarelser. Detta för att kommunisterna ska ha en ny fiende att ena sig mot, eftersom Stalin är övertygad om att USA är på väg att falla. Författarna kokar ihop en historia där en slags strålningsvarelser bland annat spränger bort en stor del av Ukraina.

Projektet avbryts och faller i glömska, och 1986 är bokens huvudperson, Konstantin Skvorecky, inte längre författare utan en ganska misslyckad, skruttig gubbe och före detta alkoholist som hankar sig fram som översättare. En rad händelser börjar med att Konstantin träffar på en gammal bekant, som påstår att invasionen nu är verklighet, och att strålningsvarelserna planerar att spränga ett kärnkraftverk i Ukraina. Den ständigt skeptiske Konstantin tycker förstås att det är rent nonsens.

Jag ska inte skriva så mycket mer om handlingen, dels för att det är så mycket som händer och dels för att jag inte vill avslöja för mycket.

Det är en hela tiden underhållande och intressant bok, väldigt rolig dessutom. Dialogerna är ofta gräl och käbbel mellan Konstantin och de olika personer han träffar på. Särskilt roliga är hans gräl med en kärnfysiker som har Aspergers syndrom. Fast allvaret är aldrig särskilt långt bort, boken handlar till stor del om Sovjetunionens fall. Ibland får man en smått surrealistisk känsla, till exempel när Konstantin av misstag tas för en UFO-expert av en UFO-klubb: när han förnekar rymdvarelsernas existens så tror de att han i själva verket bekräftar dem.

En del av berättelsen är en rätt söt kärlekshistoria, mellan Konstantin och en riktigt tjock amerikansk scientolog, Dora. Jag gillar den biten av boken, eftersom det är så sällan huvudpersonens romantiska intresse är en tjock kvinna. Även om det kanske är lite gubbsjukt, eftersom hon är ung och Konstantin ganska gammal.

Boken ställer många frågor, och det är många idéer som samsas på en gång. Vad är science fiction? Varför har så många sett UFO:n samtidigt som nästan ingen tror på dem? Finns det flera verkligheter, som kan ha olika tidslinjer? Det blir lite väl spretigt ibland, för många frågor utan svar, och det är det som gör att jag tyckte att boken var bra, men inte fantastisk.

Fantastisk novellsamling

Jag har läst novellsamlingen Babian av Naja Marie Aidt. Den var väldigt bra, men jag känner mig inte riktigt manad att skriva en recension. Läs den här i SvD i stället, den är rätt träffsäker.

Ken Follett - En värld utan slut

Det är omöjligt för mig att gå in i en katedral, eller ens större kyrka, utan att tänka på Ken Folletts tegelsten Svärdet och spiran. Så för några veckor sedan när jag besökte Uppsala domkyrka sökte sig tankarna åter till den, och det faktum att det kommit en fortsättning. En värld utan slut har jag ett antal gånger lånat hem från biblioteket utan att läsa, jag har helt enkelt inte haft ork att ge mig på en 1200-sidorsroman (något som jag inte hade problem med förr, då jag tyckte att ju tjockare bok desto bättre, så jag sluter mig till att det är åldersrelaterat). Men nu gav jag mig alltså fan på att läsa den, och efter bara några sidor insåg jag att det inte skulle bli några problem, för den sög in mig i handlingen med en gång och vägrade släppa taget under de två veckor det tog mig att läsa den.

Precis som Svärdet och spiran utspelar den sig i den fiktiva medeltida staden Kingsbridge, någonstans i England. Det har dock gått 150 år så den har nya huvudpersoner och Kingsbridge har utvecklats till en blomstrande liten stad i skuggan av katedralen (om vars bygge Svärdet och spiran handlade om). Året är 1327 och läsaren introduceras här för de fyra huvudpersonerna, som vi får följa fram till 1361. Barnen Caris, Gwenda, Merthin och Ralph hjälper av en slump en riddare att komma undan två knektar som han jagas av, och deras möte i skogen kommer att för alltid påverka deras liv. Gwenda är en fattig och ful livegen, men hon är slug och beslutsam, och kämpar hårt för att få ett drägligt liv. Hon är också min favoritkaraktär och jag tycker att det är lite för få kapitel om henne. Caris och Gwenda förblir vänner, men Caris är dotter till en rik ullhandlare och lever sålunda ett helt annat liv. Hon har sinne för affärer och vill dessutom lära sig om läkekonsten (och blir minst sagt besviken när hon får reda på att det är förbehållet kyrkans män att bli läkare). Merthin och Ralph är bröder och kunde inte vara mer olika. Merthin är intelligent och visar sig ha arkitektgåvan, medan Ralph är brutal, illvillig och maktlysten.

Även om vi får följa alla fyra är det nog Caris som kan räknas som bokens egentliga huvudperson, och även om boken handlar om allt möjligt, från kyrkopolitiska ränksmiderier och digerdöden till byggandet av en bro och de livegnas hårda liv, så är det kärleken mellan Caris och Merthin som håller ihop det hela. Det är en episk kärlekshistoria som hela lokalbefolkningen lägger sig i, och ibland saboterar.

Jag är ingen historiker så jag kan inte bedöma de historiska fakta som nämns i boken, men jag tycker att det är lite "plastigt" ibland. Lite för rent, och Caris och Merthin är lite väl före sin tid i sina tankar ibland. Jag kan irritera mig lite på hur de alltid har rätt, och kan nästan förstå alla munkar och andra dignitärer som irriterar sig på dem. Samtidigt som jag hela tiden med spänning läser om deras liv, för jag bryr mig verkligen om dem.

Det är en en riktigt bra underhållningsroman, med kärlek, politik, mord, hämnd och till och med lite lesbisk nunne-kärlek. Allt medan pesten härjar och hundraåriga kriget pågår i Frankrike. Ett minus för lite väl många pinsamma sexscener dock, och hör jag talas om "tvefärgade hosor, enligt rådande smak" en gång till får jag spader!

Jag tror att de flesta som gillade Svärdet och spiran kommer att gilla den här, trots att den inte är lika bra. Vänta er inte för mycket bara, det är som sagt var en ren underhållningsroman, utan något större djup, så ta den för vad den är.

Andrea Maria Schenkel - Mordbyn

Den här tyckte jag om! Den utspelar sig i Tyskland i början av 1950-talet, och baseras tydligen på en verklig händelse.

Något fruktansvärt har hänt på den ensliga gården Tannöd, och vad som har hänt och vem som är mördaren (ja, boken heter ju Mordbyn så det rör sig om mord) avslöjas sakta men säkert genom vittnesskildringar från byborna. Boken har ingen huvudperson eller berättare, varje kapitel är en ny vittnesskildring. Allt från läraren som tyckte det var konstigt att den lilla flickan inte kom till skolan till prästens kokerska som svär på att hon såg djävulen den där dagen. Ju mer man får reda på om familjen på gården Tannöd desto obehagligare blir det. Stämningen är ödesmättad men berättelsen är saklig och osentimental.

Det finns inget bättre, tycker jag, än författare som med få ord lyckas beskriva mycket.

Tom Rob Smith - Barn 44

Som det kanske har märkts här på bloggen har det varit lite si och så med läslusten på sistone. Den här boken var nog vändpunkten. Den var så bra att jag nu är sugen på att läsa en massa annat bra, men framför allt uppföljaren, The Secret speech (som jag har brutit mitt köpstopp för att beställa).

Själva mordgåtan, som boken är uppbyggd kring, är det egentligen inget speciellt med. En man mördar barn här och var i Sovjetunionen, men ingen gör något för att stoppa honom, för i ett perfekt samhälle finns ju inte mord. Året är 1953, samma år som Stalin dör. Bokens huvudperson, Leo, jobbar åt säkerhetspolisen. Utan att ifrågasätta griper han, och låter tortera, folk som är misstänkta dissidenter och oliktänkande. Men efter en serie händelser börjar han tvivla, om en oskyldig man kan gripas och avrättas, kan det inte vara så att det har hänt flera gånger? Och kan det vara så att ett mord på en pojke har mörkats? Leo bestämmer sig för att utreda mordet, men det är inte lätt i ett land där man inte kan lita på någon och inte ens tanken är fri. Det otäcka i boken är egentligen inte morden, utan maktlösheten och hopplösheten, alla oskyldiga människor som döms och avrättas eller deporteras. Alla går omkring och är rädda.

Författaren har lyckats väldigt bra med att beskriva Sovjet under Stalin, och miljöbeskrivningarna och personporträtten är trovärdiga.

Jag ska inte skriva så mycket mer om handlingen, för det går inte utan att avslöja för mycket. Det är en fantastisk thriller, som jag rekommenderar varmt.

Naomi Novik: Elfenbensriket

Del fyra i serien om draken Temeraire och hans människa Laurence. I den här boken drabbas alla drakar i Storbritannien av en smittsam och dödlig sjukdom. Men Temeraire blir inte sjuk och man kommer fram till att det måste vara tack vare att han redan haft sjukdomen och blivit botad. Så tillsammans med några av de sjuka drakarna beger de sig till Kapstaden för att leta efter botemedlet.

Länge tyckte jag att boken var den snällaste och barnvänligaste i serien, men sedan blev det desto blodigare. Och spännande. Jag låg uppe till fyra i natt och läste (så jag ber om ursäkt för den här kassa recensionen, jag är så trött). Det här var den bästa boken hittills i serien i mitt tycke, både roligare och mer spännande än de tidigare delarna. Intressantare också, det är sällan fantasy utspelar sig i Afrika.

Det finns inte en chans att jag tänker vänta på den svenska översättningen av del fem!

Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Den här boken har det skrivits om på många bokbloggar, och jag känner att jag egentligen inte kan tillföra så mycket mer. Jag var först lite tveksam eftersom jag inte brukar gilla brevromaner, och så låter potatisskalspaj oerhört oaptitligt (jag lider av lätt potatisskalsfobi). Jag hade inte behövt vara så pessimistisk, för den var underbar. Rolig, varm, härliga karaktärer. Det är något alldeles extra rörande att till exempel läsa om en enkel fiskare som upptäcker Shakespeare och finner tröst i hans ord.

Sen fick den mig att börja tänka på att mormor och morfar träffades under andra världskriget, när morfar, som var skåning, kom till Lysekil ombord på minröjningsfartyget Ven. Vilket fick mig att gå till mormor på ålderdomshemmet och ställa en massa frågor om när hon och morfar träffades. Det var både roligt och sorgligt. Särskilt roligt, när mormor härmade gamla tanter som vid den tiden såg ner på deras förhållande eftersom mormor "gått emellan" (morfar var redan gift och hade barn).

I vilket fall som helst, de skrev många brev till varandra på den tiden, när förhållandet var nytt. Mormor grät sig till sömns på kvällarna när morfar var på ett eller annat uppdrag i Östersjön. När de gifte sig beslutade de sig för att slänga breven, för de tyckte att de var deras ensak. Suck, vad irriterande! Nu när jag fått smak på brev igen.

Morfar älskade litteratur, och även om han helst läste thrillers, så hade han säkert gillat den här boken, för den tar kärleken till litteraturen på allvar - utan att vara snobbigt finkulturell. Den fick mig att känna upprättelse för alla gånger någon har sagt till mig att försöka leva i verkligheten istället för med näsan i en bok.

Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död

Det var ett par veckor sedan jag läste ut den, men jag ska försöka skriva något om den ändå. Författaren är från Argentina och är förutom författare även matematiker. Det märks i den här boken för det är en hel del filosoferande kring sannolikhet, logik och slump.

Luciana är helt säker på att den hemlighetsfulle författaren Kloster är skyldig till att ha mördat hennes familjemedlemmar en efter en. Problemet är bara att ingen annan tror henne, eftersom det ser ut som tragiska olyckor. Men Lucianas berättelse är ändå trovärdig, tills man får höra Klosters version - då vet man helt plötsligt inte vad man ska tro.

Det är en intelligent, spännande och mångbottnad roman som ger läsaren en hel del att fundera på, under läsningen och efteråt. Boken handlar dessutom mycket om litteraturen och hur den kan påverka oss.

2 x Artemis Fowl

Eftersom jag för tillfället inte känner för att läsa något som kräver särskilt stor tankeverksamhet tänkte jag att det var dags att läsa femte och sjätte delen i Eoin Colfers roliga serie om det tonåriga kriminella geniet Artemis Fowl.

De tre första böckerna i serien var faktiskt riktigt bra. Vansinnigt roliga, actionfyllda och ganska spännande. Artemis var tolv år i första boken, och var i det närmaste ondskefull. Han var självisk, kall och bitter - och förstås otroligt intelligent. Han upptäcker en gömd civilisation med vättar och andra magiska varelser - som han först försöker klämma på guld, men under böckernas gång förändras han, mycket genom sitt samröre med vättarna och särskilt då hans vän Holly Short.

Jag var inte så förtjust i fjärde boken, Slipad Opal, den var småseg och humorn var på lite väl låg nivå (mest om dvärgen Mulch Diggums och hans gasproblem).

De försvunna demonerna

En demon från en annan dimension blir kidnappad av Artemis kvinnliga motsvarighet, den tolvåriga Minerva som tror att hon genom att bevisa att demoner existerar ska få Nobelpriset. Demonerna är inte onda, så Artemis, Holly och de andra bestämmer sig för att rädda honom. På spel står även demonernas hem, Hybras, som är på väg att lösas upp och försvinna i tid och rum.

Boken var lite seg i början, men blev riktigt spännande mot slutet. Och den lilla demonen, Nummer 1 (även kallad "Strunten" av en mobbare) är en rolig karaktär.

Tidsparadoxen

Artemis är numera en ganska god människa, om än lite för smart för sitt eget bästa, och när hans mamma är på väg att dö i en mystisk sjukdom måste han bege sig bakåt i tiden för att hindra sig själv som tioåring från ta livet av en lemur.

Böckerna om Artemis är egentligen mer science fiction än fantasy eftersom vättarna är teknologiskt framstående, och här känns det ännu mer så, även om tidsresan sker med hjälp av magi.

Bra underhållning om man vill ha något lättläst och humoristiskt, men stor litteratur är det ju inte (fast det kanske man tycker om man tillhör böckernas egentliga målgrupp, elvaåriga pojkar).

Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Det här blir ännu en ickerecension, eftersom jag har beslutat mig för att inte recensera böcker som redan är populära (när jag är lat vill säga, och det är jag idag). Det räcker att säga att den var mycket bra, och att den förtjänar alla framgångar.

Sen hoppas jag ju att andra än kulturtanterna tar till sig den.

Mer vampyrer

Nu har jag läst Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Eller nu och nu, det var faktiskt ett par veckor sedan. I vilket fall som helst så var den riktigt bra.

Det bästa med den är att även om det handlar om ganska så traditionella vampyrer - de kan inte vistas i solsken osv. så är den ändå originell. Men jag skulle inte vilja kalla det skräck, jag tyckte inte att den var särskilt otäck. Bara spännande och lättläst (den där sortens bok som man inte kan lägga ifrån sig).

Rekommenderas varmt. Till alla.

Anne Brontë: Agnes Grey

Agnes Grey heter huvudpersonen i den här boken. Hon kommer från en kärleksfull men fattig familj, och bestämmer sig för att pröva lyckan som guvernant.

Ganska snart inser hon att det inte är något drömjobb direkt. Barnen hon ska undervisa är bortskämda och elaka. Föräldrarna låter dem i princip göra vad de vill, och Agnes har inte mycket att säga till om. Hon får skäll av modern om hon tillrättavisar barnen, och skäll av den stränga fadern om hon låter dem göra hyss. Till slut får hon sparken och återvänder hem, aningen desillusionerad.

Nästa tjänst hon tar är hos en familj med lite äldre barn, och där stannar hon längre. Flickorna i familjen är bortskämda och vana att få som de vill, och unnar aldrig Agnes något. När hon blir förälskad i en präst (eller vad tusan han nu är, kanske kyrkoherde), så sätter de givetvis käppar i hjulen för henne.

Det var en rolig, intelligent och underhållande liten roman. En hel del kritik riktas mot den tidens rika människor (och deras otroligt dåliga uppfostringsmetoder), men det blir aldrig tungt eller svårläst. Det märks att författarinnan själv hade erfarenhet att jobba som guvernant, ganska bittra erfarenheter dessutom.

Det var faktiskt den enda av böckerna i Klassiska kvinnor-utmaningen som jag redan hade hemma, och det är jag glad över, för den var bra nog att läsa om.

Alan Campbell: Iron Angel

Det här är del två i trilogin som började med Scar Night. Vad jag tyckte om Scar Night går att läsa här.

Den här boken är annorlunda. Och bättre. Allt det som jag inte gillade med förra boken, som platta karaktärer, seg handling och dåliga miljöbeskrivningar - är så gott som borta här. I stället finns här mörk humor, fantastiska miljöer (en stor del av boken utspelar sig i helvetet), nya och intressanta karaktärer (men Dill och Rachel är förstås kvar). Man får veta med om mytologin och gudarna, och även om det blir förvirrande ibland så är det aldrig tråkigt.

Jag tänker inte skriva något om handlingen, eftersom det skulle avslöja för mycket om vad som hände i Scar Night. Men mörkt och blodigt är det, precis så som jag vill ha min fantasy.

Jag tyckte väldigt bra om den här boken, och nuväntar jag naturligtvis otåligt på nästa del, God of Clocks.

Jag har valt att visa en annan omslagsbild än den på exemplaret jag läste, eftersom det här är ännu finare.

Jim Butcher: Fool moon

Vid ett par tillfällen har jag låtit antyda att jag inte är särskilt road av varulvar, de är liksom tråkiga och inte ett dugg skrämmande. Men det finns undantag, som till exempel det briljanta spelet Gabriel Knight II: The beast within.

Den här boken är ett annat sådant undantag - den är riktigt underhållande, trots att den formligen kryllar av varulvar av olika slag. Det är andra delen i serien om trollkarlen/privatdetektiven Harry Dresden, och i den här boken lyckas han göra sig till måltavla för både polisen och ett par olika gäng varulvar samt maffiabossen Marcone (som även figurerade i första boken). Den är rolig, spännande och fartfylld. Harry hade kunnat vara en ganska sliskig figur, men tack vare en rejäl dos humor och självdistans är han i stället riktigt charmig.

Jag ska genast påbörja nästa bok i serien.