Fantastisk novellsamling

Jag har läst novellsamlingen Babian av Naja Marie Aidt. Den var väldigt bra, men jag känner mig inte riktigt manad att skriva en recension. Läs den här i SvD i stället, den är rätt träffsäker.

Dan Brown - Den förlorade symbolen

Jag tyckte att Angels & Demons var en ganska underhållande thriller, trots (eller kanske på grund av) en helt osannolik handling och ett inte särskilt elegant språk. The DaVinci code var också underhållande, men som en sämre upprepning av Angels & Demons. Den förlorade symbolen är den tredje boken om Robert Langdon, och den här gången brydde jag mig inte om att läsa den på engelska, för den stod där på "enveckaslånehyllan" på biblioteket och såg lockande ut.

Den här boken utspelar sig i Washington D.C. och handlar om frimurarhemligheter. Det är samma blandning av konspirationsteorier, gåtor, religion, hemliga sällskap, symboler och pseudovetenskap som tidigare böcker, plus en rejäl portion patriotism. Brown gör sitt bästa för att få noetik att verka vara riktig vetenskap (det är det inte), att få frimurarna att framstå som mer än den grupp pellejönsar de faktiskt är och att få intrigen att räcka boken igenom. Och nej, han lyckas inte.

Robert Langdon är en synnerligen platt karaktär, han är mer ett levande symbollexikon (på nybörjarnivå, Brown fördjupar sig inte direkt) än en människa. Därför bryr man sig inte om vad som händer honom, och därmed är boken inte ett dugg spännande.

Om jag hade trott på någon högre makt, och att människan har en själ hade jag nog tyckt bättre om boken, eftersom det är en hel del flummeri om sådant, särskilt mot slutet av boken.

Under hela läsningen har jag känslan av att Brown tror sig vara väldigt intellektuell och slug, och att han satt och skrockade för sig själv medan han skrev boken, samtidigt som han slog upp en och annan sak på wikipedia och tänkte: "Nu jäklar har jag hittat något som jag inte har hört talas om förut, då har nog ingen annan gjort det heller!"

Den var alltså inte särskilt bra. Men ändå rätt underhållande, och den var ett himla bra tidsfördriv när jag låg på akuten i sju timmar och väntade på doktorn i fredags.

Ken Follett - En värld utan slut

Det är omöjligt för mig att gå in i en katedral, eller ens större kyrka, utan att tänka på Ken Folletts tegelsten Svärdet och spiran. Så för några veckor sedan när jag besökte Uppsala domkyrka sökte sig tankarna åter till den, och det faktum att det kommit en fortsättning. En värld utan slut har jag ett antal gånger lånat hem från biblioteket utan att läsa, jag har helt enkelt inte haft ork att ge mig på en 1200-sidorsroman (något som jag inte hade problem med förr, då jag tyckte att ju tjockare bok desto bättre, så jag sluter mig till att det är åldersrelaterat). Men nu gav jag mig alltså fan på att läsa den, och efter bara några sidor insåg jag att det inte skulle bli några problem, för den sög in mig i handlingen med en gång och vägrade släppa taget under de två veckor det tog mig att läsa den.

Precis som Svärdet och spiran utspelar den sig i den fiktiva medeltida staden Kingsbridge, någonstans i England. Det har dock gått 150 år så den har nya huvudpersoner och Kingsbridge har utvecklats till en blomstrande liten stad i skuggan av katedralen (om vars bygge Svärdet och spiran handlade om). Året är 1327 och läsaren introduceras här för de fyra huvudpersonerna, som vi får följa fram till 1361. Barnen Caris, Gwenda, Merthin och Ralph hjälper av en slump en riddare att komma undan två knektar som han jagas av, och deras möte i skogen kommer att för alltid påverka deras liv. Gwenda är en fattig och ful livegen, men hon är slug och beslutsam, och kämpar hårt för att få ett drägligt liv. Hon är också min favoritkaraktär och jag tycker att det är lite för få kapitel om henne. Caris och Gwenda förblir vänner, men Caris är dotter till en rik ullhandlare och lever sålunda ett helt annat liv. Hon har sinne för affärer och vill dessutom lära sig om läkekonsten (och blir minst sagt besviken när hon får reda på att det är förbehållet kyrkans män att bli läkare). Merthin och Ralph är bröder och kunde inte vara mer olika. Merthin är intelligent och visar sig ha arkitektgåvan, medan Ralph är brutal, illvillig och maktlysten.

Även om vi får följa alla fyra är det nog Caris som kan räknas som bokens egentliga huvudperson, och även om boken handlar om allt möjligt, från kyrkopolitiska ränksmiderier och digerdöden till byggandet av en bro och de livegnas hårda liv, så är det kärleken mellan Caris och Merthin som håller ihop det hela. Det är en episk kärlekshistoria som hela lokalbefolkningen lägger sig i, och ibland saboterar.

Jag är ingen historiker så jag kan inte bedöma de historiska fakta som nämns i boken, men jag tycker att det är lite "plastigt" ibland. Lite för rent, och Caris och Merthin är lite väl före sin tid i sina tankar ibland. Jag kan irritera mig lite på hur de alltid har rätt, och kan nästan förstå alla munkar och andra dignitärer som irriterar sig på dem. Samtidigt som jag hela tiden med spänning läser om deras liv, för jag bryr mig verkligen om dem.

Det är en en riktigt bra underhållningsroman, med kärlek, politik, mord, hämnd och till och med lite lesbisk nunne-kärlek. Allt medan pesten härjar och hundraåriga kriget pågår i Frankrike. Ett minus för lite väl många pinsamma sexscener dock, och hör jag talas om "tvefärgade hosor, enligt rådande smak" en gång till får jag spader!

Jag tror att de flesta som gillade Svärdet och spiran kommer att gilla den här, trots att den inte är lika bra. Vänta er inte för mycket bara, det är som sagt var en ren underhållningsroman, utan något större djup, så ta den för vad den är.

Andrea Maria Schenkel - Mordbyn

Den här tyckte jag om! Den utspelar sig i Tyskland i början av 1950-talet, och baseras tydligen på en verklig händelse.

Något fruktansvärt har hänt på den ensliga gården Tannöd, och vad som har hänt och vem som är mördaren (ja, boken heter ju Mordbyn så det rör sig om mord) avslöjas sakta men säkert genom vittnesskildringar från byborna. Boken har ingen huvudperson eller berättare, varje kapitel är en ny vittnesskildring. Allt från läraren som tyckte det var konstigt att den lilla flickan inte kom till skolan till prästens kokerska som svär på att hon såg djävulen den där dagen. Ju mer man får reda på om familjen på gården Tannöd desto obehagligare blir det. Stämningen är ödesmättad men berättelsen är saklig och osentimental.

Det finns inget bättre, tycker jag, än författare som med få ord lyckas beskriva mycket.

Michèle Lesbre - Den röda soffan

Den här boken borde jag ha älskat. En stor del av den utspelar sig på en resa längs den transsibiriska järnvägen. Det är min drömresa och jag älskar tåg. Naturbeskrivningarna är fantastiska. Men annars var det faktiskt något av en blaha-upplevelse.

Huvudpersonen Anne ska åka till något samhälle vid Bajkalsjön för att leta reda på sin gamla kärlek Gyl, som hon inte hört av på länge. Under resans gång träffar hon människor på tåget och läser om Brott och straff. Hon tänker också en hel del på sin granntant Clémence, som hon brukar läsa för om starka och inspirerande historiska kvinnor.

Det talas en hel del om mötet och resan. På ett lite flummigt men samtidigt högtravande sätt, som irriterar mig. Boken är mer en fundering än en roman, och visst är den läsvärd - men samtidigt är jag glad att den bara var ca 130 sidor lång.

Tom Rob Smith - Barn 44

Som det kanske har märkts här på bloggen har det varit lite si och så med läslusten på sistone. Den här boken var nog vändpunkten. Den var så bra att jag nu är sugen på att läsa en massa annat bra, men framför allt uppföljaren, The Secret speech (som jag har brutit mitt köpstopp för att beställa).

Själva mordgåtan, som boken är uppbyggd kring, är det egentligen inget speciellt med. En man mördar barn här och var i Sovjetunionen, men ingen gör något för att stoppa honom, för i ett perfekt samhälle finns ju inte mord. Året är 1953, samma år som Stalin dör. Bokens huvudperson, Leo, jobbar åt säkerhetspolisen. Utan att ifrågasätta griper han, och låter tortera, folk som är misstänkta dissidenter och oliktänkande. Men efter en serie händelser börjar han tvivla, om en oskyldig man kan gripas och avrättas, kan det inte vara så att det har hänt flera gånger? Och kan det vara så att ett mord på en pojke har mörkats? Leo bestämmer sig för att utreda mordet, men det är inte lätt i ett land där man inte kan lita på någon och inte ens tanken är fri. Det otäcka i boken är egentligen inte morden, utan maktlösheten och hopplösheten, alla oskyldiga människor som döms och avrättas eller deporteras. Alla går omkring och är rädda.

Författaren har lyckats väldigt bra med att beskriva Sovjet under Stalin, och miljöbeskrivningarna och personporträtten är trovärdiga.

Jag ska inte skriva så mycket mer om handlingen, för det går inte utan att avslöja för mycket. Det är en fantastisk thriller, som jag rekommenderar varmt.

Naomi Novik: Elfenbensriket

Del fyra i serien om draken Temeraire och hans människa Laurence. I den här boken drabbas alla drakar i Storbritannien av en smittsam och dödlig sjukdom. Men Temeraire blir inte sjuk och man kommer fram till att det måste vara tack vare att han redan haft sjukdomen och blivit botad. Så tillsammans med några av de sjuka drakarna beger de sig till Kapstaden för att leta efter botemedlet.

Länge tyckte jag att boken var den snällaste och barnvänligaste i serien, men sedan blev det desto blodigare. Och spännande. Jag låg uppe till fyra i natt och läste (så jag ber om ursäkt för den här kassa recensionen, jag är så trött). Det här var den bästa boken hittills i serien i mitt tycke, både roligare och mer spännande än de tidigare delarna. Intressantare också, det är sällan fantasy utspelar sig i Afrika.

Det finns inte en chans att jag tänker vänta på den svenska översättningen av del fem!

Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Den här boken har det skrivits om på många bokbloggar, och jag känner att jag egentligen inte kan tillföra så mycket mer. Jag var först lite tveksam eftersom jag inte brukar gilla brevromaner, och så låter potatisskalspaj oerhört oaptitligt (jag lider av lätt potatisskalsfobi). Jag hade inte behövt vara så pessimistisk, för den var underbar. Rolig, varm, härliga karaktärer. Det är något alldeles extra rörande att till exempel läsa om en enkel fiskare som upptäcker Shakespeare och finner tröst i hans ord.

Sen fick den mig att börja tänka på att mormor och morfar träffades under andra världskriget, när morfar, som var skåning, kom till Lysekil ombord på minröjningsfartyget Ven. Vilket fick mig att gå till mormor på ålderdomshemmet och ställa en massa frågor om när hon och morfar träffades. Det var både roligt och sorgligt. Särskilt roligt, när mormor härmade gamla tanter som vid den tiden såg ner på deras förhållande eftersom mormor "gått emellan" (morfar var redan gift och hade barn).

I vilket fall som helst, de skrev många brev till varandra på den tiden, när förhållandet var nytt. Mormor grät sig till sömns på kvällarna när morfar var på ett eller annat uppdrag i Östersjön. När de gifte sig beslutade de sig för att slänga breven, för de tyckte att de var deras ensak. Suck, vad irriterande! Nu när jag fått smak på brev igen.

Morfar älskade litteratur, och även om han helst läste thrillers, så hade han säkert gillat den här boken, för den tar kärleken till litteraturen på allvar - utan att vara snobbigt finkulturell. Den fick mig att känna upprättelse för alla gånger någon har sagt till mig att försöka leva i verkligheten istället för med näsan i en bok.

Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död

Det var ett par veckor sedan jag läste ut den, men jag ska försöka skriva något om den ändå. Författaren är från Argentina och är förutom författare även matematiker. Det märks i den här boken för det är en hel del filosoferande kring sannolikhet, logik och slump.

Luciana är helt säker på att den hemlighetsfulle författaren Kloster är skyldig till att ha mördat hennes familjemedlemmar en efter en. Problemet är bara att ingen annan tror henne, eftersom det ser ut som tragiska olyckor. Men Lucianas berättelse är ändå trovärdig, tills man får höra Klosters version - då vet man helt plötsligt inte vad man ska tro.

Det är en intelligent, spännande och mångbottnad roman som ger läsaren en hel del att fundera på, under läsningen och efteråt. Boken handlar dessutom mycket om litteraturen och hur den kan påverka oss.

Meg Gardiner: Sekten

Jag är barnsligt förtjust i att läsa om allt som har med sekter att göra, så jag tänkte att den här thrillern kanske skulle vara något för mig. Och förvisso så var den rätt spännande, om en jurist/science fiction-författare som genom svägerskan får en ondskefull domedagssekt på halsen. Men intressant handling hjälper inte ett dugg när den är så illa skriven. Eller så är det översättaren som har slarvat. Språket är på så låg nivå att man häpnar.

Hur som helst - hygglig underhållning, bra strandläsning. Ingen risk att hjärnan kokar över precis.

2 x Artemis Fowl

Eftersom jag för tillfället inte känner för att läsa något som kräver särskilt stor tankeverksamhet tänkte jag att det var dags att läsa femte och sjätte delen i Eoin Colfers roliga serie om det tonåriga kriminella geniet Artemis Fowl.

De tre första böckerna i serien var faktiskt riktigt bra. Vansinnigt roliga, actionfyllda och ganska spännande. Artemis var tolv år i första boken, och var i det närmaste ondskefull. Han var självisk, kall och bitter - och förstås otroligt intelligent. Han upptäcker en gömd civilisation med vättar och andra magiska varelser - som han först försöker klämma på guld, men under böckernas gång förändras han, mycket genom sitt samröre med vättarna och särskilt då hans vän Holly Short.

Jag var inte så förtjust i fjärde boken, Slipad Opal, den var småseg och humorn var på lite väl låg nivå (mest om dvärgen Mulch Diggums och hans gasproblem).

De försvunna demonerna

En demon från en annan dimension blir kidnappad av Artemis kvinnliga motsvarighet, den tolvåriga Minerva som tror att hon genom att bevisa att demoner existerar ska få Nobelpriset. Demonerna är inte onda, så Artemis, Holly och de andra bestämmer sig för att rädda honom. På spel står även demonernas hem, Hybras, som är på väg att lösas upp och försvinna i tid och rum.

Boken var lite seg i början, men blev riktigt spännande mot slutet. Och den lilla demonen, Nummer 1 (även kallad "Strunten" av en mobbare) är en rolig karaktär.

Tidsparadoxen

Artemis är numera en ganska god människa, om än lite för smart för sitt eget bästa, och när hans mamma är på väg att dö i en mystisk sjukdom måste han bege sig bakåt i tiden för att hindra sig själv som tioåring från ta livet av en lemur.

Böckerna om Artemis är egentligen mer science fiction än fantasy eftersom vättarna är teknologiskt framstående, och här känns det ännu mer så, även om tidsresan sker med hjälp av magi.

Bra underhållning om man vill ha något lättläst och humoristiskt, men stor litteratur är det ju inte (fast det kanske man tycker om man tillhör böckernas egentliga målgrupp, elvaåriga pojkar).

Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Det här blir ännu en ickerecension, eftersom jag har beslutat mig för att inte recensera böcker som redan är populära (när jag är lat vill säga, och det är jag idag). Det räcker att säga att den var mycket bra, och att den förtjänar alla framgångar.

Sen hoppas jag ju att andra än kulturtanterna tar till sig den.

Mer vampyrer

Nu har jag läst Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Eller nu och nu, det var faktiskt ett par veckor sedan. I vilket fall som helst så var den riktigt bra.

Det bästa med den är att även om det handlar om ganska så traditionella vampyrer - de kan inte vistas i solsken osv. så är den ändå originell. Men jag skulle inte vilja kalla det skräck, jag tyckte inte att den var särskilt otäck. Bara spännande och lättläst (den där sortens bok som man inte kan lägga ifrån sig).

Rekommenderas varmt. Till alla.

Anne Brontë: Agnes Grey

Agnes Grey heter huvudpersonen i den här boken. Hon kommer från en kärleksfull men fattig familj, och bestämmer sig för att pröva lyckan som guvernant.

Ganska snart inser hon att det inte är något drömjobb direkt. Barnen hon ska undervisa är bortskämda och elaka. Föräldrarna låter dem i princip göra vad de vill, och Agnes har inte mycket att säga till om. Hon får skäll av modern om hon tillrättavisar barnen, och skäll av den stränga fadern om hon låter dem göra hyss. Till slut får hon sparken och återvänder hem, aningen desillusionerad.

Nästa tjänst hon tar är hos en familj med lite äldre barn, och där stannar hon längre. Flickorna i familjen är bortskämda och vana att få som de vill, och unnar aldrig Agnes något. När hon blir förälskad i en präst (eller vad tusan han nu är, kanske kyrkoherde), så sätter de givetvis käppar i hjulen för henne.

Det var en rolig, intelligent och underhållande liten roman. En hel del kritik riktas mot den tidens rika människor (och deras otroligt dåliga uppfostringsmetoder), men det blir aldrig tungt eller svårläst. Det märks att författarinnan själv hade erfarenhet att jobba som guvernant, ganska bittra erfarenheter dessutom.

Det var faktiskt den enda av böckerna i Klassiska kvinnor-utmaningen som jag redan hade hemma, och det är jag glad över, för den var bra nog att läsa om.

Christine Falkenland: Vinterträdgården

Hon är visserligen en av mina favoritförfattare, och jag har läst alla hennes böcker (utom Trasdockan), men jag tyckte tyvärr inte så bra om den här boken.

Kanske för att den utspelar sig i något så osexigt som Skövde. Kanske för att den utspelar sig i nutid, till skillnad från de flesta av hennes andra böcker.

I grund och botten är det en bra berättelse: Den 40-åriga Laura, en alldaglig och ogift dagisfröken blir förälskad i Sharhzad, mamman till ett av barnen på dagis. De blir först vänner men inleder sedan ett förhållande, men saker och ting är komplicerade för Sharhzad, som är från Iran, är gift och Laura vet väl inte riktigt var hon har henne. Och så går Laura på en skrivkurs och lär sig uttrycka sig genom poesi. Boken innehåller även en hel del av hennes dikter, och ärligt talat så tycker jag inte att de är särskilt intressanta, jag skummade mig mest igenom dem (hade jag gett dem mer tid hade de kanske varit bra, men jag orkade inte).

Laura bor kvar i sitt barndomshem, med sin pappa, och har väl aldrig riktigt börjat leva ett vuxenliv. Jag kan känna igen mig mycket i henne, att vara en person som inte har förverkligat sig själv, barnlös och ensam. Men samtidigt är det lite för nära verkligheten, det blir nästan tråkigt.

Och där har vi mitt största intryck av boken - den var lite tråkig. Inte dålig alls, men jag föredrar Falkenlands lite mörkare, historiska romaner, som Min skugga och Själens begär.

Alan Campbell: Iron Angel

Det här är del två i trilogin som började med Scar Night. Vad jag tyckte om Scar Night går att läsa här.

Den här boken är annorlunda. Och bättre. Allt det som jag inte gillade med förra boken, som platta karaktärer, seg handling och dåliga miljöbeskrivningar - är så gott som borta här. I stället finns här mörk humor, fantastiska miljöer (en stor del av boken utspelar sig i helvetet), nya och intressanta karaktärer (men Dill och Rachel är förstås kvar). Man får veta med om mytologin och gudarna, och även om det blir förvirrande ibland så är det aldrig tråkigt.

Jag tänker inte skriva något om handlingen, eftersom det skulle avslöja för mycket om vad som hände i Scar Night. Men mörkt och blodigt är det, precis så som jag vill ha min fantasy.

Jag tyckte väldigt bra om den här boken, och nuväntar jag naturligtvis otåligt på nästa del, God of Clocks.

Jag har valt att visa en annan omslagsbild än den på exemplaret jag läste, eftersom det här är ännu finare.

Jim Butcher: Fool moon

Vid ett par tillfällen har jag låtit antyda att jag inte är särskilt road av varulvar, de är liksom tråkiga och inte ett dugg skrämmande. Men det finns undantag, som till exempel det briljanta spelet Gabriel Knight II: The beast within.

Den här boken är ett annat sådant undantag - den är riktigt underhållande, trots att den formligen kryllar av varulvar av olika slag. Det är andra delen i serien om trollkarlen/privatdetektiven Harry Dresden, och i den här boken lyckas han göra sig till måltavla för både polisen och ett par olika gäng varulvar samt maffiabossen Marcone (som även figurerade i första boken). Den är rolig, spännande och fartfylld. Harry hade kunnat vara en ganska sliskig figur, men tack vare en rejäl dos humor och självdistans är han i stället riktigt charmig.

Jag ska genast påbörja nästa bok i serien.

Daniel Woodrell: En helvetes vinter

Jag älskade den här boken. Jag har vissa invändningar mot översättningen, men annars var det en vacker, mörk, våldsam och poetisk berättelse. Författaren själv kallar sin stil country noir, och det är nog en bra beskrivning.

Huvudpersonen är tonårstjejen Ree som slutat skolan för att ta hand om sina småbröder och sin psykiskt sjuka mamma. När sheriffen berättar att pappan, som är försvunnen, har ställt huset som borgen och att familjen kommer att förlora det om han inte infinner sig till rättegången, så ger sig Ree ut på ett ganska hopplöst letande. Hon inser snart att pappan, Jessup, antagligen är död, nu gäller det bara att kunna bevisa det. Hon åker runt bland sjabbiga kriminella släktnigar och bekanta i Ozarkbergen, men ingen vill säga något. Det är en väldans massa vapenviftande och hotande. I princip alla i trakten livnär sig på att tillverka metamfetamin, alla föds in i kriminaliteten och våldet, generation efter generation.

Det är svårt att sätta fingret på vad som är så bra. Först och främst är Ree en sympatisk person, det är lätt att tycka om henne och hennes envishet. Sedan är språket väldigt vackert (även om jag tror att den förlorade en hel del på att översättas). Och så beskriver den människor och platser som inte särskilt ofta figurerar i litteraturen.

Jeanette Winterson: Tyngd

Jag läste precis Jeanette Wintersons lilla bok Tyngd, som är en del i den där ambitiösa (och i min mening lite onödiga) mytologiserien. Hon återberättar myten om Atlas och Herakles, och gör det riktigt bra. Bitarna där hon skriver om sig själv är dock inte så intressanta, de hade boken kunnat vara utan. Som vanligt är språket fantastiskt, jag skulle kunna slå upp vilken sida som helst och hitta något att citera. Men ett av mina favoritstycken är ändå det här, när Atlas träffar rymdhunden Laika:

Atlas knuffade undan kapseln, den dumma tingesten av plåt och ståltråd, och Lajka kröp darrbent uppför hans arm tills hon hittade ett ställe att sova på, i fördjupningen i hans axel strax under hans svallande hår. Atlas hade för länge sedan upphört att känna tyngden av den värld han bar upp, men han kände den lilla hundens hud och ben. Nu bar han på något han ville behålla, och det förändrade allting.

Jag vet inte riktigt varför jag tyckte att just det var så fint, kanske var det för att jag läste boken med mammas lilla hund Ariel i knät. Annars gillar jag verkligen Wintersons poetiska beskrivningar av naturvetenskapliga saker; om universum, tiden och naturen. Det har alltid varit hennes starka sida.

I begynnelsen fanns ingenting. Inte ens rum och tid. Man hade kunnat kasta universum på mig och jag skulle ha fångat det i ena handen. Det fanns inte något universum. Det var lätt att bära. Detta lyckliga ingenting upphörde för femton eoner sedan. Det var en märklig tid och det jag vet har berättats mig i radioaktiva viskningar. Det är allt som finns kvar av ett enda stort skrik ut i tystnaden.

Läsvärd helt klart, särskilt med tanke på att den bara tog en eftermiddag att läsa.