En liten besvikelse

För en vecka sedan lovade jag att skriva om Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Nu blev det visst inte så, en massa annat kom emellan, som att min lillebror tog studenten. Jag har även tagit årets första dopp i havet, sett lite på fotboll, umgåtts med mina systrar, läst Lilla Stjärna, ramlat från en klippa och slagit mig, haft migrän en hel dag, blivit beroende av messmör. Ni vet, livet.

Så jag glömde att jag skulle skriva om Kyrkogårdsboken, och det var faktiskt också bokens fel. Den var helt enkelt inte särskilt minnesvärd. Jag trodde att jag skulle älska den, eftersom jag älskar kyrkogårdar, eftersom personer vars smak jag litar på älskade den och eftersom Gaiman har skrivit mycket bra. Vad jag glömde var att Gaiman också har skrivit mycket medelmåttigt, och att han är en ganska överskattad författare. Därför hade jag kanske överdrivet höga förväntningar, förväntningar som alltså inte infriades.

Boken handlar om en pojke som växer upp på en kyrkogård, omhändertagen av spöken och andra övernaturliga varelser. Låter definitivt som något jag skulle gilla. Men Ingen, som pojken heter, är trist. Handlingen är trist. Den var förutsägbar, klichéfylld och fantasilös. Atmosfären var lite småmysig, så långt kan jag sträcka mig. Den hade sina fina stunder, ibland gillade jag den rent av, men jag fattar ärligt talat inte vad det är folk ser hos den.

Den var inte dålig. Bara inte särskilt speciell.

Förolämpande dålig

Jag har läst Hypnotisören av "Lars Kepler". Som vanligt när en bok är populär ville jag inte läsa den, men (som vanligt) så tog nyfikenheten över. 

Handlingen var en rätt typisk thrillerhandling, inte nyskapande, men inte heller helt ospännande. I en bra författares händer hade det rent av kunnat bli en bra bok.

Men nu är "Kepler" inte någon bra författare. Karaktärerna är platta och ointressanta, språket är i bästa fall läsbart (det finns inget djup, ingen skönhet, inget som stannar kvar när boken är slut). Hade den varit översatt från ett annat språk hade jag gått hårt åt översättaren och kallat honom inkompetent. Dialogerna är klumpiga och känns väldigt onaturliga. Allting förklaras för ingående, inga detaljer lämnas åt fantasin. Det är som om författarna inte tror att de tänkta läsarna är vare sig intelligenta eller bildade. Det är rätt förolämpande faktiskt.

Dan Brown - Den förlorade symbolen

Jag tyckte att Angels & Demons var en ganska underhållande thriller, trots (eller kanske på grund av) en helt osannolik handling och ett inte särskilt elegant språk. The DaVinci code var också underhållande, men som en sämre upprepning av Angels & Demons. Den förlorade symbolen är den tredje boken om Robert Langdon, och den här gången brydde jag mig inte om att läsa den på engelska, för den stod där på "enveckaslånehyllan" på biblioteket och såg lockande ut.

Den här boken utspelar sig i Washington D.C. och handlar om frimurarhemligheter. Det är samma blandning av konspirationsteorier, gåtor, religion, hemliga sällskap, symboler och pseudovetenskap som tidigare böcker, plus en rejäl portion patriotism. Brown gör sitt bästa för att få noetik att verka vara riktig vetenskap (det är det inte), att få frimurarna att framstå som mer än den grupp pellejönsar de faktiskt är och att få intrigen att räcka boken igenom. Och nej, han lyckas inte.

Robert Langdon är en synnerligen platt karaktär, han är mer ett levande symbollexikon (på nybörjarnivå, Brown fördjupar sig inte direkt) än en människa. Därför bryr man sig inte om vad som händer honom, och därmed är boken inte ett dugg spännande.

Om jag hade trott på någon högre makt, och att människan har en själ hade jag nog tyckt bättre om boken, eftersom det är en hel del flummeri om sådant, särskilt mot slutet av boken.

Under hela läsningen har jag känslan av att Brown tror sig vara väldigt intellektuell och slug, och att han satt och skrockade för sig själv medan han skrev boken, samtidigt som han slog upp en och annan sak på wikipedia och tänkte: "Nu jäklar har jag hittat något som jag inte har hört talas om förut, då har nog ingen annan gjort det heller!"

Den var alltså inte särskilt bra. Men ändå rätt underhållande, och den var ett himla bra tidsfördriv när jag låg på akuten i sju timmar och väntade på doktorn i fredags.

Michèle Lesbre - Den röda soffan

Den här boken borde jag ha älskat. En stor del av den utspelar sig på en resa längs den transsibiriska järnvägen. Det är min drömresa och jag älskar tåg. Naturbeskrivningarna är fantastiska. Men annars var det faktiskt något av en blaha-upplevelse.

Huvudpersonen Anne ska åka till något samhälle vid Bajkalsjön för att leta reda på sin gamla kärlek Gyl, som hon inte hört av på länge. Under resans gång träffar hon människor på tåget och läser om Brott och straff. Hon tänker också en hel del på sin granntant Clémence, som hon brukar läsa för om starka och inspirerande historiska kvinnor.

Det talas en hel del om mötet och resan. På ett lite flummigt men samtidigt högtravande sätt, som irriterar mig. Boken är mer en fundering än en roman, och visst är den läsvärd - men samtidigt är jag glad att den bara var ca 130 sidor lång.

Lyckan är en TRÅKIG fågel

Ja, nu åker Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel tillbaka till biblioteket, med bara en fjärdedel läst. Jag klarar bara inte av språket, det är en massa "..." hela tiden. Till exempel:

Ingenting, för jag hade inte kunnat säga mer med ord... Eller... Det är så jag tänker mig den där scenen som aldrig utspelades: effektfull och stum. För ord, herregud, ord... Jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig med ord. Jag har aldrig haft de rätta redskapen...

Jag har bläddrat framåt i boken, och den fortsätter i samma stil, faktum är att sista meningen slutar med "...". Det ligger säkert någon tanke bakom det hela, att det ska vara som riktigt talspråk, och riktiga tankar. Men det är så jobbigt att läsa det. Kanske det låter bättre på franska, det är ju ett lite mer svävande språk än svenskan.

En annan sak jag irriterar mig på är huvudpersonen Charles. Han är så tråkig. Han är en snart 50-årig arkitekt som är fast i ett dött förhållande, som bråkar med styvdottern om fildelning, som åker till Ryssland och är lika tråkig där som i Paris. Det finns antydningar om att han är en intressantare person än vad man först kan tro, att man får veta mer senare, men jag orkar bara inte läsa mig dit.

Meg Gardiner: Sekten

Jag är barnsligt förtjust i att läsa om allt som har med sekter att göra, så jag tänkte att den här thrillern kanske skulle vara något för mig. Och förvisso så var den rätt spännande, om en jurist/science fiction-författare som genom svägerskan får en ondskefull domedagssekt på halsen. Men intressant handling hjälper inte ett dugg när den är så illa skriven. Eller så är det översättaren som har slarvat. Språket är på så låg nivå att man häpnar.

Hur som helst - hygglig underhållning, bra strandläsning. Ingen risk att hjärnan kokar över precis.

Christine Falkenland: Vinterträdgården

Hon är visserligen en av mina favoritförfattare, och jag har läst alla hennes böcker (utom Trasdockan), men jag tyckte tyvärr inte så bra om den här boken.

Kanske för att den utspelar sig i något så osexigt som Skövde. Kanske för att den utspelar sig i nutid, till skillnad från de flesta av hennes andra böcker.

I grund och botten är det en bra berättelse: Den 40-åriga Laura, en alldaglig och ogift dagisfröken blir förälskad i Sharhzad, mamman till ett av barnen på dagis. De blir först vänner men inleder sedan ett förhållande, men saker och ting är komplicerade för Sharhzad, som är från Iran, är gift och Laura vet väl inte riktigt var hon har henne. Och så går Laura på en skrivkurs och lär sig uttrycka sig genom poesi. Boken innehåller även en hel del av hennes dikter, och ärligt talat så tycker jag inte att de är särskilt intressanta, jag skummade mig mest igenom dem (hade jag gett dem mer tid hade de kanske varit bra, men jag orkade inte).

Laura bor kvar i sitt barndomshem, med sin pappa, och har väl aldrig riktigt börjat leva ett vuxenliv. Jag kan känna igen mig mycket i henne, att vara en person som inte har förverkligat sig själv, barnlös och ensam. Men samtidigt är det lite för nära verkligheten, det blir nästan tråkigt.

Och där har vi mitt största intryck av boken - den var lite tråkig. Inte dålig alls, men jag föredrar Falkenlands lite mörkare, historiska romaner, som Min skugga och Själens begär.

En gammal recension

Inspirerad av Mårtens modiga inlägg med gamla pinsamma bokanalyser letade jag fram en egen. Den är från 1994, när jag gick i nian, och den var med i skoltidningen (vi var bara fem elever på skolan så det var inget märkvärdigt):

Draktårar av Dean R. Koontz

Tror du att det finns någon som kan skapa vilken sorts osårbar varelse som helst med hjälp av tankekraft och jord och sand eller vadsomhelst? Och att denna person kan sätta eld på saker med tankekraft och kan stoppa tiden? Det trodde nog inte Harry och Connie heller. Tills han blev arg på dem för något och började terrorisera dem. Bland annat skapar han en hemsk, stor uteliggare som säger -Ticktack, ticktack i gryningen ska du dö, till Harry och som mördar Harrys bästa vän.
Mannen med denna hemska förmåga heter Bryan Drackman. Han är mycket sinnessjuk, tror att han ska bli en ny gud. Han älskar att döda och hans förmågor är så stora att han tycks vara oövervinnerlig.
Men Harry och Connie kommer på när han är som mest sårbar. Nämligen när han sover. Och det är bara några timmar kvar till gryningen...
Jag tycker att boken var hemskt bra, precis som de flesta andra böcker av Dean R. Koontz jag läst. Kanske inte riktigt så rysligt som något av Stephen King, men nästan.

Jag rodnar... Det värsta är att jag antagligen inte är så mycket bättre nu.

Stephenie Meyer: Eclipse

Nej, jag förstår det inte. Hur de här böckerna har kunnat bli så populära. Det är ytligt, tjatigt och inte särskilt spännande. Bella är irriterande, Edward är kontrollerande, Jacob är gnällig. Bla bla bla känslor bla bla bla.

Naomi Novik: Jadetronen

Det är något som inte riktigt stämmer när en så här lättläst bok tar flera veckor att läsa ut. Visserligen har jag jobbat, samt varit utslagen av värmeböljan, men mer än en vecka borde det inte ha tagit. Dessutom hade den ju ingredienser som jag gillar: Kina, drakar, en lång resa till havs. Som gjort för mig.

Men jag tyckte att den var lite tråkig. Det hände inte så mycket, och när det väl hände något så var det alldeles för rörigt. Berättelsen tog helt enkelt inte fart.

Temeraire är dock en härlig karaktär, och jag gillade sista delen av boken, som utspelade sig i Kina (men även där kunde den ha varit bättre). Så jag kommer att läsa fortsättningen, men kanske inte med lika stor entusiasm som jag satte igång med den här.

Terry Pratchett: Making Money

Det här är den 36:e Discworldboken (om man räknar med The last hero samt de fyra böckerna för lite yngre läsare), och den andra med Moist Von Lipwig som huvudperson. Men då Going Postal var riktigt bra, en av Pratchetts bästa faktiskt, så är den här dessvärre bara en oinspirerad och överflödig kopia.

I Going Postal fick Moist, som tidigare var en tjuv och bedragare, i uppdrag av Lord Vetinari att rusta upp Ankh-Morporks postkontor. Han blir motarbetad, nästan mördad och uppfinner frimärket. I Making Money blir han efter succén med posten utsedd att rusta upp stadens myntverk. Han blir motarbetad, nästan mördad och uppfinner sedeln.

Visst var boken rolig och fyndig ibland, men på ett ganska slentrianmässigt vis. Det var inte på något sätt en dålig bok, bara totalt onödig.

Jag sätter mitt hopp till att den fjärde boken om Tiffany Aching ser dagens ljus någon gång. Om den är bra så är den här boken glömd och förlåten.

Scott Smith: The Ruins

The Ruins var en sådan där blaha-upplevelse. Varken bra eller dålig, karaktärer som jag inte kände för och en ganska förutsägbar handling. Jag kunde ha hoppat över boken och laddat ner filmen istället. Jag tyckte inte att den var särskilt otäck heller, det enda som hände var att jag under några dagar var lite rädd för min köttätande växt, Kurt-Voldemort (se bild nedan).

Boken utspelar sig i Mexico där några unga turister från USA, samt en tysk och en grek hamnar på en kulle ute i djungeln, där de hålls kvar av vaktande mayaindianer. En intelligent slingerväxt börjar terrorisera dem och de hittar en massa skelett överallt och inser att den är ute efter deras liv. Och så har de en massa gräl om matransoner och annat strunt. Naturligtvis är det en av killarna som är handlingskraftig, de båda tjejerna är irriterande apatiska och korkade. Det var i princip allt. En bra romanidé som dessvärre är slarvigt genomförd - och förmodligen är boken skriven med tanke på att bli film.
Min syster ska spendera sommaren hos sin pojkvän i Guatemala, jag kanske ska köpa boken till henne? Det är nog rätt miljö att vara i för att på riktigt bli uppskrämd av den.

Jeanette Winterson: The Stone Gods

Häromdagen frågade någon mig om jag tyckte att den här boken var bra. Jag svarade: Nja, jag vet inte. Och så babblade jag på i minst tio minuter om bokens för- och nackdelar. Jag önskar bara att jag hade spelat in vad jag sade, för nu när jag ska skriva den här recensionen fattas mig orden.

Jag börjar med handlingen. På planeten Orbus går det utför för mänskligheten. Naturresurserna sinar och framsteg inom genetiken har gjort människorna både vackra och evigt unga (men folk är ändå inte nöjda, till exempel vill en 50-årig kvinna som ser ut som en 24-åring ändra om sig till en 12-åring för att hennes man ska sluta springa efter småflickor). Och det är den priviligierade delen av världen. Resten av befolkningen är fattiga och krigsdrabbade.

Men man har upptäckt en ny planet, Planet Blue, som är både vacker och orörd, ja förutom att den befolkas av dinosaurier. Där kan man börja om på nytt. Billie Crusoe och den vackra roboten (eller robo-sapiens som den kallas, eftersom den har både intelligens och känsloliv och kan utvecklas) Spike åker med en expedition till den nya planeten. De blir förälskade i varandra förstås.

När berättelsen om dem är slut kommer nästa del i romanen, och den utspelar sig på Påskön på 1700-talet, när de sista träden där fälls och en ung man (Billy) från Cooks expedition blir kvarlämnad på ön. Han bevittnar både en ekologisk katastrof och blir förälskad i Spikkers som är son till en holländare och en lokal kvinna.

Resten av romanen utspelar sig i en nära framtid, efter tredje världskriget. Ett stort företag, MORE, har så gott som tagit över världen och kontrollerar allt. Billie jobbar för dem, med programmeringen av den första robo-sapiens, Spike. Spike är bara ett huvud utan kropp, och Billie tar henne med sig på en promenad, som slutar i staden Wreck City (till skillnad från Tech City där de välartade medborgarna bor). Där träffar hon på folk som försöker ändra hennes uppfattning om att MORE är bra, och som visar henne vilka förödande konsekvenser atombomberna hade för den del av befolkningen som MORE helst inte vill låtsas om.

Utan att ha avslöjat för mycket av handlingen så tror jag att jag har pekat på det centrala i boken. Dels handlar den om att allting upprepas. Vi upprepar samma misstag om och om igen, och även om vi skulle hitta en ny fin planet så skulle det gå åt helvete där också. Den handlar också om hur vi beter oss nu, med miljöförstöring, utseendefixering, krig och elände.

Men även om allt är cykliskt och kanske ödesbestämt, så upprepar hon vid flera tillfällen:

A quantum universe - neither random nor determined. A universe of potentialities, waiting for an intervention to affect the outcome. Love is an intervention.

Vilket innebär att vi faktiskt kan göra något åt saken, även om hon tvivlar på människornas förmåga att lära sig av sina misstag.

Bitvis är boken otroligt vacker. Det är trots allt Winterson som har skrivit den. Handlingen är intressant och språket är fantastiskt. Under läsningen tvingades jag fundera över saker som jag egentligen helst vill slippa fundera över, den lockar definitivt till eftertanke. Dessutom känner jag igen en del från kursen i astrobiologi som jag går just nu, och det är kul. Tankar om vad liv är, vårt ursprung och universum.

Men så börjar hon moralisera, smälla med pekpinnar och vara övertydlig. Jag hinner knappt sjunka in i de vackra meningarna förrän hon måste förklara något som inte behöver förklaring. Hon har all rätt att vara förbannad över hur läget är i världen, och jag håller oftast med henne. Men hon kommer inte med något nytt, jag har hört eller tänkt allt förut.

Som poesi är det ett vackert verk, och jag kommer att läsa om den, skriva ner citat och så läsa om den igen. Boken äger en stor skönhet och en förundran inför naturen, människan, tiden och universum som jag verkligen, verkligen gillar.

Som science fiction är den faktiskt inget vidare, det finns mer att irritera sig på än att gilla. Men det är ju bra om den kan få några kulturtanter intresserade av SF.

Jag tar och avslutar den här recensionen med första stycket i boken, ett bra exempel på hennes vackra språk.

This new world weighs a yatto-gram. But everything is trial-size; tread-on-me tiny or blurred-out-of-focus huge. There are leaves that have grown as big as cities, and there are birds that nest in cockleshells. On the white sand there are long-toed clawprints deep as nightmares, and there are rock pools in hand-hollows finned by invisible fish. Trees like skyscrapers, and housing as many. Grass the height of hedges, nuts the swell of pumpkins. Sardines that would take two men to land them. Eggs, pale-blue-shelled, each the weight of a breaking universe. And, underneath, mushrooms soft and small as a mouse ear. A crack like a cut, and inside a million million microbes wondering what to do next. Spores that wait for the wind and never look back. Moss that is concentrating on being green.

Kit Whitfield: Nattvakt

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Jag läste den för att komma ur min svacka, jag behövde en spännande och lättläst bok som inte krävde så värst mycket av mig som läsare.

I grund och botten är det en ganska svag kriminalhistoria, men den utspelar sig i en alternativ verklighet. Det är en värld som liknar vår, förutom att de allra flesta är varulvar. De som inte är det, som är vanliga människor, är betraktade som ett slags missfoster.

De som inte är varulvar måste en natt i månaden hålla vakt när alla andra blir förvandlade, och se till att de håller sig till utegångsförbudet (vilket långt ifrån alla gör).

Lola Galley är bokens huvudperson och hon jobbar motvilligt som advokat åt sådana som har sprungit fritt, och därmed brutit mot lagen. Hon dras in i en mordhärva, möter kärleken, tampas med klassfrågor. Och så vidare. Intressant men inte särskilt djupt.

Man skulle kunna tro att boken är spännande och lite kuslig, men det är den verkligen inte. Fast det kan bero på att jag aldrig har tyckt att varulvar är särskilt otäcka.

Ariana Franklin: Dödens mästarinna

Mitt betyg: Ingen panik om du missar att läsa den.

Jag måste först och främst erkänna att jag lånade boken för att jag tyckte att omslaget var snyggt. Det är inte min vanligaste urvalsmetod, då jag naturligtvis vet att omslaget ofta är falsk varudeklaration, men ibland kan jag inte låta bli.
Boken utspelar sig på 1100-talet i Cambridge, där en serie brutala mord på några av stadens barn väcker upp starka känslor bland befolkningen. Syndabockar krävs, och det blir inte helt oväntat traktens judar. Hatet blossar upp när någon påstår sig ha sett judarna korsfästa ett av de mördade barnen, och det barnet blir snabbt helgonförklarat av giriga nunnor som börjar kalla honom Lille S:t Peter:

"Längs gången mot kyrkan stod det stånd fulla med Lille S:t Peter-symboler: knappar, fanor, statyetter, plakat, flätarbeten av Lille S:t Petersvide, ampuller med Lille S:t Peters blod som, om det alls var människoblod, hade blivit så kraftigt utspätt med vatten att det bara var svagt rosa."

Kung Henrik II är bekymrad över händelseförloppet, judarna var en bra inkomstkälla, det ligger i hans intresse att man hittar den verklige mördaren. Så han ber kungen av Sicilien om hjälp, och han skickar utredaren Simon av Neapel, och en kvinna, Adelia, som är läkare och obducent till Cambridge.

Adelia är bokens huvudperson, och hon är irriterande lik en medeltida Kay Scarpetta. Hon utreder och står i, med stor intelligens och mod att sätta sig upp mot buffliga män och skenheligt kyrkofolk.

Boken är givetvis full av anakronismer, men det är författaren själv medveten om. En totalt onödig kärlekshistoria drar ner betyget, och språket lämnar en del att önska (men det kan förstås vara översättarens fel).

Vad jag saknar i boken är en mörkare ton, mer domedagskänsla. Nu är det nästan lite chick-litvarning över det hela. Som om den är riktad till kvinnor.

Det som ändå gör boken läsvärd för den som har tid är den sköna humorn, och att boken faktiskt är rätt spännande om man låter sig ryckas med.

Slutligen vill jag säga att jag kan rekommendera den här boken för de som gillar lättsamma medeltida mordgåtor, för alla andra är det nog något av ett slöseri med tid att läsa den här boken.