Läsåret 2008

Här är en liten genomgång av alla böcker jag har läst i år. Jag har delat in dem i några olika kategorier.

De allra bästa:

Tan Twan Eng - The gift of rain
En fin och gripande krigshistoria som utspelar sig i Malaysia under 2:a världskriget.

Patrick Rothfuss - The name of the wind
Riktigt bra fantasy. Jag läser faktiskt om den för tillfället, eftersom jag har köpt den (jag läste den på mobilen första gången).

Delphine De Vigan - No och jag
En näpen liten berättelse som man blir glad av.

Jean-Cristophe Grangé - I djävulens spår
Ruggig och spännande thriller, med många oväntade vändningar.

Léonora Miano - Nattens inre
Bland det hemskaste jag har läst, och jag har läst mycket hemskt. Men den var bra.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Bättre än så här blir inte svensk litteratur.


Slöseri med lästid:

Stephenie Meyer - Eclipse, När jag hör ditt namn och Om jag kunde drömma
Helt enkelt inte särskilt bra. Men beroendeframkallande. Får väl se när jag har läst sista boken om det var värt besväret.

Scott Smith - The Ruins
Jag kan meddela att filmen dock är ännu sämre.

Kit Whitfield - Nattvakt
Jag är inte så intresserad av varulvar. Kanske för att jag gillar vargar och anser att av människan och vargen så är det människan som är den hemska.


Bra och läsvärt:

Naomi Novik - Hans majestäts drake och Svartkrut och eld
Trevlig fantasy. Bra underhållning men knappast stor litteratur.

Anna Gavalda - Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
En perfekt liten novellsamling.

Céline Curiol - Utrop
En vacker men ibland lite förvirrande bok.

Gabrielle Wittkop - Nekrofilen
Bra och annorlunda, väldigt kort dock.

Gregory Maguire - Confessions of an Ugly Stepsister
En riktig "må bra" bok. Askungesagan ur styvsystrarnas synvinkel.

Gabrielle Wittkop - Barnahandlerskan
Hemskt innehåll, fantastiskt skrivet.

Ekaterina Sedia - The Secret History of Moscow
Mysig liten berättelse.

Marie Darrieussecq - Suggestioner
Handlar om en kvinna som sakta men säkert förvandlas till en sugga för att hon låter sig behandlas som en sådan.

Xiaolu Guo - A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers
Rolig och originell.

Jim Butcher - Storm front
Bra underhållning, första delen i en lång serie. Extremt lättläst.

Nikita Lalwani - Gifted
Om en matematikbegåvad tjej som pressas hårt av sina föräldrar som vill att hon ska bli den yngste någonsin att komma in på universitetet.

Mark Haddon - Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Fin liten berättelse om en autistisk kille som utreder mordet på grannens hund.

Jasper Fforde - First among sequels
Bara för de som läst de fyra första böckerna. Fruktansvärt rolig, men också ganska vimsig.


Mjaha:

Alan Campbell - Scar Night
Bitvis bra och originell fantasy, men något av en besvikelse.

Arthur Machen - Drömmarnas berg
Språket är fantastiskt, men berättelsen är rätt seg

Claire Castillon - Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Inte lika bra som hennes förra novellsamling, Insekt.

Robert Holdstock - Ancient Echoes
Börjar bra men urartar rejält mot slutet.

HP Lovecraft - Pickmans modell och andra noveller
Jag gillar novellerna, men de var också rätt trista ibland.

Sara Gruen - Water for elephants
Smörigt och förutsägbart, men om man lägger intellektet åt sidan en stund så är den ganska underhållande.

Ariana Franklin - Dödens mästarinna
Första boken jag läste 2008. Hyfsad mordgåta, som förstörs av en totalt onödig romans.


Besvikelser:

Carina Burman - Hästen från Porten
Inte alls lika bra som de två första böckerna om Euthanasia.

Naomi Novik - Jadetronen
Segt och tråkigt. Värd att läsa ändå , eftersom tredje delen är bra.

Terry Pratchett - Making Money
Jag älskar ju Pratchett, men just den här boken var inte så värst bra. En blek upprepning av "Going Postal", som var mycket bra.

Jeanette Winterson - The Stone Gods
Hon är bra, för det mesta. Men science fiction ska hon nog inte ägna sig åt i fortsättningen. En författare ska inte ge sig på genrer de inte behärskar, eller inte ens gillar.

Ekaterina Sedia - The Alchemy of Stone
Kunde ha varit så mycket bättre.

Stephenie Meyer: Eclipse

Nej, jag förstår det inte. Hur de här böckerna har kunnat bli så populära. Det är ytligt, tjatigt och inte särskilt spännande. Bella är irriterande, Edward är kontrollerande, Jacob är gnällig. Bla bla bla känslor bla bla bla.

Delphine De Vigan: No och jag

Jag älskade den här boken.

Den handlar om den trettonåriga Lou Bertignac, som är yngst och minst i klassen för hon har fått hoppa över två årskurser. Hon har ett IQ på 160 men inte så stora sociala färdigheter. Hennes mamma är djupt deprimerad och pappan mår inte så bra han heller.

På tågstationen träffar hon den hemlösa artonåringen No, och de blir snart vänner. När Lou frågar sina föräldrar om No får bo hemma hos dem ett tag svarar de till hennes stora förvåning ja.

Lou har en underbart okomplicerad och smånaiv syn på världen, och hennes betraktelser är riktigt roliga och träffsäkra.

"Hundar kan man ta hem till sig, men inte hemlösa. Jag tänkte att om var och en av oss tog emot en hemlös, om var och en bestämde sig för att ta hand om en enda människa och hjälpa och ledsaga den människan, skulle det kanske vara färre som måste sova utomhus. Mamma sade att det var omöjligt. Saker och ting är mer komplicerade än de verkar. Saker och ting är som de är, och det är mycket man inte kan göra något åt. Det är antagligen det man måste medge för att bli vuxen."

Naturligtvis blir det inte lika lätt att få No på fötter igen som Lou trodde. Men hon vägrar ge upp.

Jag gillar verkligen Lou, det är sällan jag träffar på romankaraktärer som riktigt berör mig, men det gör hon. Kanske för att hon påminner ganska mycket om mig själv (fast hon är snällare, och har högre IQ).

Läs mer om boken här. Jag vet att jag har favoriserat förlaget Sekwa på sistone, men de ger helt enkelt ut bra böcker.

Hurra, det snöar!

Nu är det verkligen dags för min deppiga period att gå över. Jag har legat och sovit hela dagarna, och varit uppe hela nätterna och sett på tv alternativt spelat spelet Farm Frenzy 2 på datorn. Det hela började med att jag blev arbetslös samt fick ett smärtsamt nageltrång, som i kombination med det regniga vädret gav en sängliggande och patetisk Olivia som mest har tyckt synd om sig själv i stället för att göra något vettigt. Nu är jag förvisso fortfarande arbetslös, men nageltrånget har gått över och det snöar ute. Dessutom får jag resten av mina möbler imorgon, det ska bli skönt att kunna ligga i en soffa och läsa, jag är lite trött på att hela tiden vistas i sängen.

Två böcker har jag tagit mig igenom, trots depp, först Stephenie Meyers När jag hör din röst, som var ännu sämre än den första boken men som började bli bra fram mot slutet så jag måste naturligtvis läsa nästa bok också.

Den andra är No och jag av Delphine De Vigan. Den får ett eget litet inlägg strax.

Naomi Novik: Svartkrut och eld

Jadetronen föll mig inte direkt i smaken, men jag gav den här boken en chans ändå. Vilket jag är glad att jag gjorde, för den visade sig vara bäst hittills i serien.

Fjortisvampyrromantik

Förra veckan eller när det nu var, lovade jag här på bloggen att inte läsa fler vampyrromaner, i alla fall inte så länge det är trendigt med vampyrer. Jag måste nog sluta lova saker offentligt, eftersom jag alltid gör tvärtom.

Så jag lånade sådär lite hastigt och lustigt Stephenie Meyers bok Om jag kunde drömma (Twilight heter originalet). Den tog några timmar att läsa, och jag kan inte påstå att den var så värst bra. Typisk omogen fjortisromantik med lite vampyrer för effekt. Slarvigt skriven, jobbiga karaktärer. Ändå har jag reserverat fortsättningen - något får mig att vilja läsa vidare. Det är faktiskt rätt otåligt jag väntar, måtte den som har böckerna nu läsa ut dem snabbt!

Ekaterina Sedia: The Alchemy of stone

Det är trist med böcker som inte lever upp till sin egen potential, och det här är tyvärr en sådan bok.

Huvudpersonen är en robot (eller automaton - jag vet inte vad det heter på svenska) som heter Mattie. Hon är alkemist har frigjort sig från sin skapare, mekanikern Loharri, som dock vägrar ge henne nyckeln som vrider upp hennes hjärta. Av ganska så slumpartade händelser dras hon in i en politisk härva med rebeller och upprorsmakare som vill störta makten i staden. Dessutom har hon fått i uppdrag av stadens mystiska skapare, the gargoyles, att hitta en lösning på deras stora problem - att de sakta förvandlas till sten.

I staden som Mattie bor i pågår en ständig kamp mellan mekanikerna och alkemisterna. Alkemisterna står för det jordnära, magiska tänkandet, medan mekanikerna står för framsteg, industrialisering och mekanisering. För tillfället är det mekanikerna som har makten och staden är full av deras märkliga maskiner och fabriker.

Någonstans under ytan bubblar dock missnöjet, en serie terrordåd skakar staden. Myndigheterna skyller givetvis på invandrarna. När bönderna så blir ersatta av robotar och själva tvingas ner i gruvorna för att få fram mer metall åt mekanikerna är revolten ett faktum.

Sedias beskrivning av det politiska läget i staden är det som gör boken värd att läsa - det och Mattie, som är en förtjusande personlighet. Själva berättelsen är också rätt bra, det hade kunnat bli en fantastisk roman. Men nu lider den av en hel del skavanker.

För det första så är de flesta karaktärerna ganska platta och intetsägande, man får helt enkelt inte tillräckligt mycket information om dem för att bilda sig en uppfattning om dem och deras motiveringar till att handla så som de gör.

För det andra så använder sig författaren lite väl ofta av tekniken göra det lätt för sig. Det vill säga, om något är för jobbigt att skriva om, eller om man inte riktigt kommer på vad man ska skriva, så hoppar man helt enkelt över att skriva om det. Jag använder mig frekvent av den tekniken här i bloggen, men det är ju skillnad på att skriva en blogg och att skriva en roman. Det är som om hon haft bråttom när hon skrev boken.

Sedan är hennes språk inte helt perfekt. Eftersom engelska inte är hennes modersmål så saknar det ett visst djup, även om jag inte kan sätta fingret på exakt vad det är som saknas.

Precis som The Secret history of Moscow lider boken helt enkelt av att vara för kort. Den borde ha varit minst dubbelt så lång, och gått in djupare på både händelser och karaktärer. Då hade den antagligen varit lika bra som sin titel.

Sedias ryskhet lyser igenom i det fina men vemodiga slutet, som nog är bokens höjdpunkt. Jag önskar att hela boken hade varit så bra. Jag ser dock fram emot framtida böcker av Sedia, hon är verkligen lovande.

Léonora Miano: Nattens inre

Det här var en ganska otäck bok som handlar om hur långt människor kan gå för att överleva, även om det är till en vardag som bara går ut på att ta sig genom dagen bäst man kan.

Den utspelar sig i ett fiktivt centralafrikanskt land, Mboasu, dit Ayané återkommer efter några års vistelse i Frankrike. Hon kommer till den lilla byn hon växte upp i, en by där det nästan bara bor kvinnor och barn eftersom männen är i storstan och jobbar. Här är det traditionen som styr människornas agerande, och något utrymme för att vara annorlunda finns inte.

I landet pågår ett inbördeskrig, och en grupp rebeller har sagt åt byborna att de inte får lämna byn. Efter ett par veckor kommer de tillbaka, och tvingar byborna att utföra något fasansfullt (jag tänker inte skriva vad). Rebellerna har förvrängda afrocentriska motiv - byborna förstår ingenting och vill bara överleva.

En mycket stark och välskriven roman. Den fick mig även att undra varför jag inte läser mer afrikansk litteratur. Det borde jag.

Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Om den här novellsamlingen kan jag nog bara säga att varenda en av novellerna är så perfekt komponerade, så vassa, så smarta, så stilsäkra verklighetsögonblick - att jag av ren avundsjuka borde kasta boken på golvet och stampa på den. Så här bra noveller vill ju jag kunna skriva!

Med det sagt, så är det dock inte den bästa novellsamlingen jag har läst. Men väldigt bra var den.

Jean-Cristophe Grangé: I djävulens spår

Det tog mig två dagar att läsa ut den här boken på 650 sidor. Behöver jag egentligen skriva mer?

Huvudpersonen Mat är polis i Paris. Han är en djupt troende katolik som hoppat av prästseminariet för att mer handgripligen kunna bekämpa ondskan. Hans bäste vän Luc har en nästan identisk bakgrund. När så Luc begår ett självmordsförsök och hamnar i koma, börjar Mat rota i en utredning som Luc håller på med, en utredning där han är djävulen själv på spåret. Mat måste ge sig ut på både en fysisk resa genom Europa - och en psykisk resa, där han rannsakar sig själv och sin tro.

Det låter kanske inte så spännande, men tro mig, det är det. Grangé har en förmåga att trixa, lura och förvilla sina läsare så att man hela tiden sitter på helspänn och undrar vilken vändning det hela ska ta. Det visade han även prov på i de två tidigare av hans romaner som finns översatta till svenska, Vargarnas rike och Den svarta linjen.

Äh, jag ger upp, just nu kan jag faktiskt inte skriva en särskilt bra recension, jag är alldeles för matt i huvudet efter två dagars intensivt läsande.

Läs den här fina recensionen i Tidningen Kulturen i stället, den säger allt som jag vill ha sagt. Jag gillar särskilt det där med att "den är allt det som da Vinci-koden inte var ".

Det ena med det andra

För tillfället har jag ingen internetuppkoppling, så jag kan inte uppdatera bloggen så ofta. Men även om det blir glest mellan inläggen, så betyder inte det att jag har slutat skriva. Så fort min ekonomi har stabiliserats något ska jag skaffa bredband.

Läste igår ut Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Den var mycket bra, men jag tänker inte skriva någon recension, eftersom nätet redan flödar över av dem (recensioner alltså). Men jag kan inte låta bli att påpeka att det enda dåliga med den var att den utspelade sig i "fel" skärgård. Som en äkta bohusläning förnekar jag Stockholms skärgårds blotta existens.

Céline Curiol: Utrop

På baksidan av den här boken finns ett citat där Paul Auster hyllar den. Det räckte nästan för att få mig att inte läsa den, eftersom jag är allergisk mot den mannen. Men jag gav den en chans ändå, och det är jag glad att jag gjorde.

Den handlar om en ganska anonym kvinna i Paris som möter diverse främlingar, plågas av obesvarad kärlek och jobbar på tågstationen som den där rösten som informerar om tågavgångar. Det låter kanske tråkigt, men boken är extremt välskriven, och hela tiden intressant. Och den har ett fantastiskt slut!

Det enda jag har att klaga över är att dialoger inte är markerade på något sätt, så ibland måste jag gå tillbaka och se om det verkligen var någon som sade något. Texten är ganska kompakt och kräver all uppmärksamhet, annars missar man ganska mycket. Men samtidigt är det ganska bra, för det känns som om jag kan läsa om boken och få en helt ny läsupplevelse.

En mycket bra bok, helt enkelt. Och det bästa av allt är att jag köpte den för tio kronor.

Uppdatering

Andra praktikveckan av tre har så påbörjats. Jag har tagit mitt första blodprov, och det gick bra. Inte för att jag vet vad det tjänar till, jag ska ju inte längre bli sjuksköterska. Men det är lite coolt att ha gjort det i alla fall.

Jag har lånat flera böcker på Karlstads stadsbibliotek och kommer inte hinna läsa alla. Just de böckerna finns inte på biblioteket i Lysekil, så om jag vill läsa dem får jag nog köpa dem (med tanke på bibliotekets korkade restriktioner angående fjärrlån av skönlitteratur).

I söndags läste jag ut boken Ode till en skjuten räv, av Helga Nou. Jag är inte direkt överdrivet intresserad av estnisk litteratur, men den här var faktiskt ganska bra. Den lämnade visserligen en hel del trådar hängande i luften, men helt oäven var den inte.

Diverse

Jag läste precis ut Drömmarnas berg av Arthur Machen. En mycket vacker roman, och jag önskar att jag hade läst den på engelska, även om det var en kompetent översättning.

Jag fyndade även i en secondhandbutik idag, fem böcker för sammanlagt 20 kr. Men jag har redan läst tre av dem.

Claire Castillon: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska

Jag tyckte mycket om Castillons första novellsamling, Insekt, som hade relationen mellan mor och dotter som tema. Den här novellsamlingen handlar om parrelationer, och är inte lika lyckad. Novellerna är visserligen hela tiden intressanta, och några är riktigt bra. Men eftersom hon hela tiden vill överraska och vara oförutsägbar, så blir resultatet lite forcerat och förutsägbart (man väntar sig det oväntade).

Precis som i Insekt är det förvridna och ofta olyckliga människor som porträtteras, dysfunktionella förhållanden och lite småstörda psyken. Men det finns ändå en del hopp och värme, för att inte tala om humor, så det är inte deprimerande läsning. Men inga av novellerna är särskilt minnesvärda, de fladdrar snabbt förbi.

Den här novellsamlingen var ändå tillräckligt bra för att jag ska önska att hennes romaner översätts till svenska (min franska är dessvärre på pekboksnivå).

Robert Holdstock: Ancient echoes

Den här boken är väldigt svår att beskriva, men jag gör ett försök. Jack har sedan han var liten haft märkliga visioner om två jagade människor som han kallar Greyface och Greenface. De tycks tillhöra en annan värld, men är också sammankopplade med en ruinstad som man upptäckt under Jacks hemstad, Exburgh. Staden heter Glanum, och enligt en mystisk man som ansvarar för utgrävningarna, så dyker samma stad upp om och om igen över hela världen.

Sen blir det hela ganska flummigt (för att inte tala om jungianskt). Greyface lyckas ta sig ut till verkligheten och hotar Jacks dotter, och Jack måste gå in i sina egna drömmar (eller något i den stilen, det är svårt att förklara) för att leta reda på Greenface.

Boken är som sagt var ganska flummig, och det är svårt att ta in allt. Ibland är den lite fånig och ibland lite väl långsökt. Men vid andra tillfällen är den vacker och spännande. Holdstock är verkligen övertygande i sitt språk och det är svårt att värja sig för de fantastiska världar han målar upp. Jag som har lätt för att drömma mig bort blir ganska djupt indragen i den här boken, som innehåller element av jungianska arketyper och forntida mytologi...det är alltid kul att läsa böcker där jag känner att jag har nytta av att ha läst religionsvetenskap.

Boken är bäst i början, innan handlingen blir alldeles för invecklad, men den är helt klart läsvärd och jag är verkligen sugen på att läsa fler av Holdstocks böcker.

Gregory Maguire: Confessions of an Ugly Stepsister

Två anledningar hade jag att läsa den här boken nu i dagarna:

1. Efter Barnahandlerskan behövde jag läsa något godhjärtat.

2. Jag lånade den av min syster i julas, och jag tänkte att det kunde vara kul om jag läst den innan hon kom hem till Sverige igen (idag).

Jag orkar egentligen inte skriva någon recension för jag har huvudvärk och min bror spelar Halo 3 på jobbigt hög volym i samma rum som datorn, och mamma surrar omkring och tjatar och är jobbig.

Men det var i alla fall en fin berättelse, som bygger på sagan om Askungen, men ur styvsystrarnas synvinkel. Det handlar om skönhet, godhet och andra sådana teman som är vanliga i sagor. Boken är som gjord för bokcirklar och diskussionsgrupper eftersom den inte direkt är subtil i sina budskap, och den har faktiskt en "Reader's group guide" längst bak.

Den utspelar sig i Holland på 1600-talet, och det är en miljö som jag faktiskt har stött på i så många böcker nu att jag faktiskt är lite trött på den. Det är tulpaner hit och konstnärer dit. Men det är också lite sagoskimmer över den ganska idylliska miljön, och det gillar jag. Språket är vackert och karaktärerna känns verkliga, men dialogerna känns inte helt naturliga.

En av anledningarna till att jag har huvudvärk är att jag låg och läste hela natten, och det är faktiskt ett mycket gott betyg för en bok. Så mina små klagomål till trots, jag älskade den här boken!

Beauty is no end in itself, but makes our lives less miserable so that we might be more kind - well, then let's have beauty, painted on our porcelain, hanging on our walls, ringing through our stories. We are a sorry tribe of beasts. We need all the help we can get.

Carina Burman: Hästen från Porten

Nu är det så där tröttsamt varmt och eländigt igen, så jag sammanfattar vad jag tyckte om boken - i bästa lågstadiestil:

Den var ganska bra.

Slut.

Naomi Novik: Jadetronen

Det är något som inte riktigt stämmer när en så här lättläst bok tar flera veckor att läsa ut. Visserligen har jag jobbat, samt varit utslagen av värmeböljan, men mer än en vecka borde det inte ha tagit. Dessutom hade den ju ingredienser som jag gillar: Kina, drakar, en lång resa till havs. Som gjort för mig.

Men jag tyckte att den var lite tråkig. Det hände inte så mycket, och när det väl hände något så var det alldeles för rörigt. Berättelsen tog helt enkelt inte fart.

Temeraire är dock en härlig karaktär, och jag gillade sista delen av boken, som utspelade sig i Kina (men även där kunde den ha varit bättre). Så jag kommer att läsa fortsättningen, men kanske inte med lika stor entusiasm som jag satte igång med den här.

Ekaterina Sedia: The secret history of Moscow

Galinas syster Masha förvandlas till en kaja och flyger iväg. Hon är bara en i raden av försvunna personer i ett grått och kallt 90-talsmoskva. I sällskap med polisen Yakov och gatukonstnären Fyodor beger sig Galina ner i en magisk undervärld som befolkas av människor som hittat dit och ryska mytologiska figurer.

Det var en vacker liten berättelse, som jag tyckte mycket om. Men den hade lite för många karaktärer på för få sidor. I nästan varje kapitel introduceras en ny person eller figur, och alla är de intressanta. Men 300 sidor räcker inte långt, det blir liksom lite för trångt och när boken tog slut blev jag lite vemodig för jag ville veta mer om de olika karaktärerna.

Boken är också en kritik av det moderna ryska samhället, men det är sommar och jag orkar inte göra någon djupare analys. Det var en bra bok helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa hennes andra roman som kommer någon gång i höst tror jag.