Kit Whitfield: Nattvakt

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Jag läste den för att komma ur min svacka, jag behövde en spännande och lättläst bok som inte krävde så värst mycket av mig som läsare.

I grund och botten är det en ganska svag kriminalhistoria, men den utspelar sig i en alternativ verklighet. Det är en värld som liknar vår, förutom att de allra flesta är varulvar. De som inte är det, som är vanliga människor, är betraktade som ett slags missfoster.

De som inte är varulvar måste en natt i månaden hålla vakt när alla andra blir förvandlade, och se till att de håller sig till utegångsförbudet (vilket långt ifrån alla gör).

Lola Galley är bokens huvudperson och hon jobbar motvilligt som advokat åt sådana som har sprungit fritt, och därmed brutit mot lagen. Hon dras in i en mordhärva, möter kärleken, tampas med klassfrågor. Och så vidare. Intressant men inte särskilt djupt.

Man skulle kunna tro att boken är spännande och lite kuslig, men det är den verkligen inte. Fast det kan bero på att jag aldrig har tyckt att varulvar är särskilt otäcka.

Hur är det med allmänbildningen?

Min syster gick fram till informationsdisken på Akademibokhandeln och frågade var böckerna om Djingis Khan stod. Hon fick svaret:

"Vad är det?"

Nu kanske hon skulle ha frågat var historieböckerna stod. Men ändå, alla som gått åtminstone på högstadiet vet väl vem Djingis Khan var?

Men jag ska kanske inte klanka ner på andra, jag själv ser tydligen väldigt korkad ut. Jag stod och tittade lite bland böckerna på universitetsbiblioteket, bara för att se om jag kunde hitta något kul att fördriva tiden med tills föreläsningen började.

Då kom en dam (som inte jobbar där) fram till mig och frågade: " Kan du inte hitta boken du letar efter?" (det fattades bara ett lilla vän på slutet)

Hon menade förstås väl, men kan man inte få titta på böcker ifred utan att bli anklagad för att vara inkompetent? Måste man alltid ha bestämt i förväg vilken bok man ska låna?

Irriterad på mig själv

Jag hade lovat mig själv att inte låna fler böcker på ett tag. Men så var jag i Karlstad, och på något mystiskt vis råkade jag ha vägarna förbi stadsbiblioteket. Det kan ju inte skada att kolla läget, liksom, tänkte jag. En halvtimme senare gick jag därifrån med nio böcker. När tusan ska jag hinna läsa dem?

Dessutom kommer jag ingen vart i böckerna jag läser, jag börjar tro att någon har kastat en förbannelse över mig.

30

Så var man helt plötsligt 30 år gammal. Med två avhoppade utbildningar, studielån på 200 000, inga barn, inga pengar, överviktig. Men jag känner mig rätt nöjd ändå, jag har några år på mig att uträtta stordåd.

Vid det här laget borde jag vara ganska vuxen, men det är jag inte. Jag känner mig fortfarande som den lilla flickan på bilden här intill, och beter mig dessvärre som henne ibland också (eller ännu värre, som den fjortonåriga Olivia som fick flytta till behandlingshem för att hon vägrade gå till skolan).

Jag kanske ska ta tillfället i akt och skriva lite om hur jag blev den boknörd som jag är idag. Som de flesta barn så älskade jag sagor och serietidningar. Mamma läste mycket för mig, men bäst var det när mormor läste. Hennes röst var så trygg på något sätt, och det var roligt när hon somnade och serietidningarna (eller Rasmus Nalle, som var min favorit) föll ner över hennes ansikte och hon började snarka.

Jag var inte så snabb att lära mig läsa, men när jag väl hade bemästrat bokstäverna, så gick det inte att stoppa mig. Jag älskade att gå till biblioteket och låna böcker, allra bäst var det att gå med morfar till Lysekils stadsbibliotek på somrarna när jag var där. Morfar lät mig låna vad jag ville, det blev nog mest Tintin, men jag minns en gång när jag hade sett den tecknade versionen av Häxan och lejonet, och morfar hjälpte mig att hitta Narniaböckerna på biblioteket. Det blev min introduktion till fantasy. Morfar själv läste mest thrillers, och Sidney Sheldon. Han skrev in sitt lånekortsnummer på den där lappen som alltid satt på sista sidan i låneböcker, för att inte råka läsa om en bok av misstag (jag tycker om att tänka på det när jag är på biblioteket i Lysekil, att morfar har lämnat spår efter sig där).

Jag kan inte säga exakt när jag började låna från vuxenavdelningen på biblioteken, men jag vet att jag redan hade läst Grottbjörnens folk när vi fick se den på video i skolan när jag gick i femman eller sexan. I den vevan började jag läsa en massa Stephen King också. Men jag har aldrig slutat gilla barn- och ungdomsböcker, jag läser mycket sådant också (förmodligen mer nu än när jag var tonåring).

Del två om mitt läsande kommer snart, tills dess, ett foto på mig i en tröja som jag tror indikerar att fotot är från ungefär 1990.

Tillägg kl 01.30: Mina systrars pappa och hans fru kom förbi och överraskade mig strax efter tolv med en stor bricka med fika och presenter. Han ska åka till Ryssland senare i natt så de kunde inte komma på morgonen. Hon hade med gitarren och sjöng ett par ryska sånger, och han hade underligt nog på sig en pirathatt med tillhörande grönt hår.

Last argument of kings

Nu är det inte långt kvar till Last argument of kings, tredje delen i Joe Abercrombies trilogi The First Law, finns att köpa. Någon gång i mars förhoppningsvis. Som jag har väntat!

De två första delarna var riktigt, riktigt bra, så förväntningarna är höga. Ni som i vanliga fall inte läser fantasy kan nog gilla de här böckerna också. Jag har lite svårt att förklara (förmodligen för att det är mitt i natten och jag borde gå och lägga mig) vad som gör böckerna så bra, men en annan bloggare skrev så här:

"What I probably enjoy the most about Joe Abercrombie is the way he utilizes a panoply of fantasy tropes to create false expectations in his readers, only to misdirect us using our own assumptions as the story progresses."

Dessutom är böckerna mörkt humoristiska, elakt cyniska och väldigt spännande.