Jeanette Winterson: Tyngd

Jag läste precis Jeanette Wintersons lilla bok Tyngd, som är en del i den där ambitiösa (och i min mening lite onödiga) mytologiserien. Hon återberättar myten om Atlas och Herakles, och gör det riktigt bra. Bitarna där hon skriver om sig själv är dock inte så intressanta, de hade boken kunnat vara utan. Som vanligt är språket fantastiskt, jag skulle kunna slå upp vilken sida som helst och hitta något att citera. Men ett av mina favoritstycken är ändå det här, när Atlas träffar rymdhunden Laika:

Atlas knuffade undan kapseln, den dumma tingesten av plåt och ståltråd, och Lajka kröp darrbent uppför hans arm tills hon hittade ett ställe att sova på, i fördjupningen i hans axel strax under hans svallande hår. Atlas hade för länge sedan upphört att känna tyngden av den värld han bar upp, men han kände den lilla hundens hud och ben. Nu bar han på något han ville behålla, och det förändrade allting.

Jag vet inte riktigt varför jag tyckte att just det var så fint, kanske var det för att jag läste boken med mammas lilla hund Ariel i knät. Annars gillar jag verkligen Wintersons poetiska beskrivningar av naturvetenskapliga saker; om universum, tiden och naturen. Det har alltid varit hennes starka sida.

I begynnelsen fanns ingenting. Inte ens rum och tid. Man hade kunnat kasta universum på mig och jag skulle ha fångat det i ena handen. Det fanns inte något universum. Det var lätt att bära. Detta lyckliga ingenting upphörde för femton eoner sedan. Det var en märklig tid och det jag vet har berättats mig i radioaktiva viskningar. Det är allt som finns kvar av ett enda stort skrik ut i tystnaden.

Läsvärd helt klart, särskilt med tanke på att den bara tog en eftermiddag att läsa.

Det är insidan som räknas

Jag skrev nyligen om att jag hade läst nästan hela Perdido Street Station av China Miéville, men missat att läsa slutet. Nu har jag börjat om den, och försöker skumma mig igenom det jag redan läst. Vilket visar sig vara ganska svårt, eftersom den är så bra att jag hela tiden dras in i den, och innan jag vet ordet av så har jag läst fem kapitel utan att ha hoppat över ett enda ord. Det går inte att skumma sig igenom den, den är helt enkelt för briljant.

Mindre briljant är omslaget på den amerikanska pocketutgåvan jag köpte (se bilden). Undrar om det inte hade varit värt att betala lite mer för det brittiska omslaget. Det här omslaget är fruktansvärt fult, och husen på bilden har inget att göra med hur jag föreställer mig att det ser ut i New Crobuzon (jag skulle snarare gissa på italiensk bakgata).

Kurslitteratur

Varje gång jag ska börja en ny kurs kryper paniken över mig som ett obehagligt träskmonster. Det är alltid litteraturlistan som framkallar paniken. Antingen så är det en massa böcker som kostar mellan 200 och 500 kronor, eller så en stor bok som kostar 700. Jag föredrar det senare alternativet, men i den kursen som börjar nu är listan lång och besvärlig. Några finns som tur är som e-låneböcker, och så är det en massa artiklar som var lätta att få tag på. Men så är det de där böckerna som inte finns på biblioteket och som kostar en massa att köpa. Jag har ansökt om fjärrlån, men man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta att få böckerna. Det tjänar inte mycket till att få en bok i april som skulle varit läst i februari.

Det brukar variera från kurs till kurs hur jag gör. Jag erkänner att jag har kopierat hela böcker, men jag har även köpt böcker för tusentals kronor (sammanlagt). En del böcker känns till och med som ett trevligt tillskott i bokhyllan, som Essential sacred writings from around the world och Medical Microbiology. Men annat, böcker som man inte ens kan få sålt och som man blir uttråkad av att bara tänka på, är mindre kul att ha spenderat pengar på, särskilt när det visade sig att man knappt ens behövde öppna den för att klara av kursen. Ibland känns det som om kursledarna slänger in böcker lite på måfå bara för att jäklas, eller för att få sålt böcker som de själva skrivit.

Jag har även bytt till mig böcker, och köpt begagnat, men jag vet inte om jag orkar hålla på med en massa besvärliga affärer just nu. Så jag hoppas på det bästa, att biblioteket fixar det åt mig. I sådana fall tar jag tillbaka allt negativt jag har skrivit om Lysekils Stadsbibliotek.

My english bookshelf

När jag fick min nya bokhylla (mormors, som hon inte fick plats med på ålderdomshemmet) så bestämde jag mig för att ha mina engelskspråkiga böcker i den. Jag är inte riktigt färdig med sorteringen än, och jag har fler böcker än så på engelska - de flesta utlånade.

Det blev ändå rätt fint tycker jag, och när min systers amerikanska flickvän (eller fästmö rättare sagt) var och hälsade på nyligen var det lätt för henne att kolla igenom åtminstone en av mina bokhyllor utan att känna sig förvirrad.

Tröttnar de aldrig?

På Lysekils Stadsbiblioteks hemsida finns en lista över vad som är mest utlånat föregående månad. Dessvärre är det inte indelat i kategorier (förutom DVD som har en egen kategori), så det är nästan bara tidningar och böcker med en veckas lånetid som är med, eftersom de givetvis lånas ut oftare. Samt en elmätare man kan få låna hem för att kolla sin elförbrukning. I vilket fall som helst så är listan värdelös.

Det vore intressant med en topplista över mest utlånad skönlitteratur, även om den skulle ägas av Camilla Läckberg. Vad jag kan se på vagnen med nyligen återlämnade böcker är att svenska deckare är populärast, vilket knappast är någon överraskning.

Jag ska givetvis inte sätta mig på några höga hästar, jag är en storkonsument av skräpkultur, men jag önskar att folk åtminstone kunde variera sig lite. Tröttnar de aldrig på Marklund och kompani?