Sidor

2009-09-10

Lyckan är en TRÅKIG fågel

Ja, nu åker Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel tillbaka till biblioteket, med bara en fjärdedel läst. Jag klarar bara inte av språket, det är en massa "..." hela tiden. Till exempel:


Ingenting, för jag hade inte kunnat säga mer med ord... Eller... Det är så jag tänker mig den där scenen som aldrig utspelades: effektfull och stum. För ord, herregud, ord... Jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig med ord. Jag har aldrig haft de rätta redskapen...

Jag har bläddrat framåt i boken, och den fortsätter i samma stil, faktum är att sista meningen slutar med "...". Det ligger säkert någon tanke bakom det hela, att det ska vara som riktigt talspråk, och riktiga tankar. Men det är så jobbigt att läsa det. Kanske det låter bättre på franska, det är ju ett lite mer svävande språk än svenskan.

En annan sak jag irriterar mig på är huvudpersonen Charles. Han är så tråkig. Han är en snart 50-årig arkitekt som är fast i ett dött förhållande, som bråkar med styvdottern om fildelning, som åker till Ryssland och är lika tråkig där som i Paris. Det finns antydningar om att han är en intressantare person än vad man först kan tro, att man får veta mer senare, men jag orkar bara inte läsa mig dit.

2 kommentarer:

Stjärtmes sa...

jag håller med. fullständigt. efter 170 sidor borde ju handlingen ha kommit igång, tänkte jag, men icke. lite synd, med tanke på de andra böcker som Anna Gavalda skrivit, som jag tycker om..

Olivia sa...

Skönt att inte vara ensam om att tycka så. Jag har ju också tyckt om allt annat hon skrivit.