Sidor

2011-05-06

Terry Pratchett - Unseen Academicals & I Shall Wear Midnight

Jag har läst Terry Pratchetts två senaste böcker. Den senaste, "I shall wear midnight", läste jag för ett minst ett halvår sedan, den som kom ut innan dess, "Unseen Academicals", läste jag förra månaden.

Det är inte helt utan anledning jag hoppade över "Unseen Academicals". Dels så handlar den om fotboll (jag är totalt ointresserad), dels så är böckerna om trollkarlarna inte mina största favoriter, och dels så var jag så besviken på boken innan dess, "Making Money". Nu var det inte fullt så illa, den var riktigt bra till och med. Kanske mest på grund av att jag hade enormt låga förväntningar (märk väl, låga förväntningar när det gäller Pratchett är ändå egentligen rätt höga förväntningar, eftersom han är så bra). Boken hade, förstås, en hel del hysteriskt roliga stunder, men som vanligt är allvaret aldrig särskilt långt borta. I den här boken är vår verklighet avspeglad ännu mer än i tidigare böcker, det är som om kanterna mellan världarna börjar suddas ut.

Ett genomgående tema i boken är att man ska sträva efter att bli den man är ämnad att bli, eller den man vill bli - inte den som omvärlden, traditionen och logiken säger att man ska bli. Tydligen är det här budskapet viktigt för Pratchett, då han fortsätter på samma spår i "I shall wear midnight".

Det är den fjärde och sista boken om den unga häxan Tiffany Aching. Jag tror att jag tidigare har nämnt att jag hyser väldigt varma känslor för just de här böckerna, och den här boken var inte en besvikelse, bara titeln är ju fantastisk. Boken är allvarligare och mörkare än de tre första. Den handlar om att växa upp och om att hitta sin plats i världen. Tiffany är nu byns häxa, en uppgift som mest påminner om att vara någon slags distriktssköterska. En av de första sakerna som händer i boken är att en trettonårig flicka blir så illa misshandlad av sin far att hon får ett missfall, och Tiffany får ta hand om det hela.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att göra boken rättvisa, den var så himla bra. Jag satt och grät mer än en gång. Om det här varit Pratchetts sista bok, så hade det varit ett värdigt avsked. Det kändes som om han tog farväl, och han knöt ihop lite lösa trådar från tidigare böcker om diverse häxor (vi får till och med träffa Eskarina från "Equal Rites"). Nu kommer det som tur är en ny bok i höst.

Inga kommentarer: