Sidor

2008-01-10

Ariana Franklin: Dödens mästarinna

Mitt betyg: Ingen panik om du missar att läsa den.

Jag måste först och främst erkänna att jag lånade boken för att jag tyckte att omslaget var snyggt. Det är inte min vanligaste urvalsmetod, då jag naturligtvis vet att omslaget ofta är falsk varudeklaration, men ibland kan jag inte låta bli.
Boken utspelar sig på 1100-talet i Cambridge, där en serie brutala mord på några av stadens barn väcker upp starka känslor bland befolkningen. Syndabockar krävs, och det blir inte helt oväntat traktens judar. Hatet blossar upp när någon påstår sig ha sett judarna korsfästa ett av de mördade barnen, och det barnet blir snabbt helgonförklarat av giriga nunnor som börjar kalla honom Lille S:t Peter:

"Längs gången mot kyrkan stod det stånd fulla med Lille S:t Peter-symboler: knappar, fanor, statyetter, plakat, flätarbeten av Lille S:t Petersvide, ampuller med Lille S:t Peters blod som, om det alls var människoblod, hade blivit så kraftigt utspätt med vatten att det bara var svagt rosa."

Kung Henrik II är bekymrad över händelseförloppet, judarna var en bra inkomstkälla, det ligger i hans intresse att man hittar den verklige mördaren. Så han ber kungen av Sicilien om hjälp, och han skickar utredaren Simon av Neapel, och en kvinna, Adelia, som är läkare och obducent till Cambridge.

Adelia är bokens huvudperson, och hon är irriterande lik en medeltida Kay Scarpetta. Hon utreder och står i, med stor intelligens och mod att sätta sig upp mot buffliga män och skenheligt kyrkofolk.

Boken är givetvis full av anakronismer, men det är författaren själv medveten om. En totalt onödig kärlekshistoria drar ner betyget, och språket lämnar en del att önska (men det kan förstås vara översättarens fel).

Vad jag saknar i boken är en mörkare ton, mer domedagskänsla. Nu är det nästan lite chick-litvarning över det hela. Som om den är riktad till kvinnor.

Det som ändå gör boken läsvärd för den som har tid är den sköna humorn, och att boken faktiskt är rätt spännande om man låter sig ryckas med.

Slutligen vill jag säga att jag kan rekommendera den här boken för de som gillar lättsamma medeltida mordgåtor, för alla andra är det nog något av ett slöseri med tid att läsa den här boken.

1 kommentar:

Maria sa...

Hah, jag blev också intresserad av denboken på grund av omslaget. Visst är det stämningsfullt? Men jag har inte läst den ännu, och tydligen behöver jag inte ha bråttom med det heller. ;)

Tack för länken, förresten. :)