Sidor

2009-04-15

Christine Falkenland: Vinterträdgården

Hon är visserligen en av mina favoritförfattare, och jag har läst alla hennes böcker (utom Trasdockan), men jag tyckte tyvärr inte så bra om den här boken.

Kanske för att den utspelar sig i något så osexigt som Skövde. Kanske för att den utspelar sig i nutid, till skillnad från de flesta av hennes andra böcker.

I grund och botten är det en bra berättelse: Den 40-åriga Laura, en alldaglig och ogift dagisfröken blir förälskad i Sharhzad, mamman till ett av barnen på dagis. De blir först vänner men inleder sedan ett förhållande, men saker och ting är komplicerade för Sharhzad, som är från Iran, är gift och Laura vet väl inte riktigt var hon har henne. Och så går Laura på en skrivkurs och lär sig uttrycka sig genom poesi. Boken innehåller även en hel del av hennes dikter, och ärligt talat så tycker jag inte att de är särskilt intressanta, jag skummade mig mest igenom dem (hade jag gett dem mer tid hade de kanske varit bra, men jag orkade inte).

Laura bor kvar i sitt barndomshem, med sin pappa, och har väl aldrig riktigt börjat leva ett vuxenliv. Jag kan känna igen mig mycket i henne, att vara en person som inte har förverkligat sig själv, barnlös och ensam. Men samtidigt är det lite för nära verkligheten, det blir nästan tråkigt.

Och där har vi mitt största intryck av boken - den var lite tråkig. Inte dålig alls, men jag föredrar Falkenlands lite mörkare, historiska romaner, som Min skugga och Själens begär.

Inga kommentarer: