Sidor

2009-11-23

Ken Follett - En värld utan slut

Det är omöjligt för mig att gå in i en katedral, eller ens större kyrka, utan att tänka på Ken Folletts tegelsten Svärdet och spiran. Så för några veckor sedan när jag besökte Uppsala domkyrka sökte sig tankarna åter till den, och det faktum att det kommit en fortsättning. En värld utan slut har jag ett antal gånger lånat hem från biblioteket utan att läsa, jag har helt enkelt inte haft ork att ge mig på en 1200-sidorsroman (något som jag inte hade problem med förr, då jag tyckte att ju tjockare bok desto bättre, så jag sluter mig till att det är åldersrelaterat). Men nu gav jag mig alltså fan på att läsa den, och efter bara några sidor insåg jag att det inte skulle bli några problem, för den sög in mig i handlingen med en gång och vägrade släppa taget under de två veckor det tog mig att läsa den.

Precis som Svärdet och spiran utspelar den sig i den fiktiva medeltida staden Kingsbridge, någonstans i England. Det har dock gått 150 år så den har nya huvudpersoner och Kingsbridge har utvecklats till en blomstrande liten stad i skuggan av katedralen (om vars bygge Svärdet och spiran handlade om). Året är 1327 och läsaren introduceras här för de fyra huvudpersonerna, som vi får följa fram till 1361. Barnen Caris, Gwenda, Merthin och Ralph hjälper av en slump en riddare att komma undan två knektar som han jagas av, och deras möte i skogen kommer att för alltid påverka deras liv. Gwenda är en fattig och ful livegen, men hon är slug och beslutsam, och kämpar hårt för att få ett drägligt liv. Hon är också min favoritkaraktär och jag tycker att det är lite för få kapitel om henne. Caris och Gwenda förblir vänner, men Caris är dotter till en rik ullhandlare och lever sålunda ett helt annat liv. Hon har sinne för affärer och vill dessutom lära sig om läkekonsten (och blir minst sagt besviken när hon får reda på att det är förbehållet kyrkans män att bli läkare). Merthin och Ralph är bröder och kunde inte vara mer olika. Merthin är intelligent och visar sig ha arkitektgåvan, medan Ralph är brutal, illvillig och maktlysten.

Även om vi får följa alla fyra är det nog Caris som kan räknas som bokens egentliga huvudperson, och även om boken handlar om allt möjligt, från kyrkopolitiska ränksmiderier och digerdöden till byggandet av en bro och de livegnas hårda liv, så är det kärleken mellan Caris och Merthin som håller ihop det hela. Det är en episk kärlekshistoria som hela lokalbefolkningen lägger sig i, och ibland saboterar.

Jag är ingen historiker så jag kan inte bedöma de historiska fakta som nämns i boken, men jag tycker att det är lite "plastigt" ibland. Lite för rent, och Caris och Merthin är lite väl före sin tid i sina tankar ibland. Jag kan irritera mig lite på hur de alltid har rätt, och kan nästan förstå alla munkar och andra dignitärer som irriterar sig på dem. Samtidigt som jag hela tiden med spänning läser om deras liv, för jag bryr mig verkligen om dem.

Det är en en riktigt bra underhållningsroman, med kärlek, politik, mord, hämnd och till och med lite lesbisk nunne-kärlek. Allt medan pesten härjar och hundraåriga kriget pågår i Frankrike. Ett minus för lite väl många pinsamma sexscener dock, och hör jag talas om "tvefärgade hosor, enligt rådande smak" en gång till får jag spader!

Jag tror att de flesta som gillade Svärdet och spiran kommer att gilla den här, trots att den inte är lika bra. Vänta er inte för mycket bara, det är som sagt var en ren underhållningsroman, utan något större djup, så ta den för vad den är.

2 kommentarer:

snowflake sa...

Jag älskade Svärdet och spiran, båda delarna. Scenen när det är fest och antalet russin i bullen ska ge svar om när du gifter dig... han som tar en pytteliten tugga får massor och hon som inte vill gifta sig tar en jättestor tugga men får bara ett... minns inte vad huvudpersonerna hette, bara. :(

Minns att jag köpte dem inbundna trots att jag var jättefattig då de kom. Sen såg jag för ett par år sen att den var månadens bok hos Oprah, det var konstigt med en så gammal?.
Men jag är som du, jag har fått svårare och svårare för tjocka böcker, så vi får se när jag tar itu med den här...

Annika sa...

Det är ett tag sedan jag läste någonting av Ken Follet nu. Vad jag minns tyckte jag att hans böcker var väldigt speciella, för att uttrycka det milt.

Svärdet och spiran har jag dock inte läst, men det kanske jag gör efter att ha läst ditt inlägg.