Sidor

2010-06-15

En liten besvikelse

För en vecka sedan lovade jag att skriva om Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Nu blev det visst inte så, en massa annat kom emellan, som att min lillebror tog studenten. Jag har även tagit årets första dopp i havet, sett lite på fotboll, umgåtts med mina systrar, läst Lilla Stjärna, ramlat från en klippa och slagit mig, haft migrän en hel dag, blivit beroende av messmör. Ni vet, livet.

Så jag glömde att jag skulle skriva om Kyrkogårdsboken, och det var faktiskt också bokens fel. Den var helt enkelt inte särskilt minnesvärd. Jag trodde att jag skulle älska den, eftersom jag älskar kyrkogårdar, eftersom personer vars smak jag litar på älskade den och eftersom Gaiman har skrivit mycket bra. Vad jag glömde var att Gaiman också har skrivit mycket medelmåttigt, och att han är en ganska överskattad författare. Därför hade jag kanske överdrivet höga förväntningar, förväntningar som alltså inte infriades.

Boken handlar om en pojke som växer upp på en kyrkogård, omhändertagen av spöken och andra övernaturliga varelser. Låter definitivt som något jag skulle gilla. Men Ingen, som pojken heter, är trist. Handlingen är trist. Den var förutsägbar, klichéfylld och fantasilös. Atmosfären var lite småmysig, så långt kan jag sträcka mig. Den hade sina fina stunder, ibland gillade jag den rent av, men jag fattar ärligt talat inte vad det är folk ser hos den.

Den var inte dålig. Bara inte särskilt speciell.

1 kommentar:

Helena sa...

Den här boken har jag hållit i på biblioteket flera gånger men ställt tillbaka i hyllan. Historien känns som att den skulle kunna vara bra och jag har hört att Gaiman kan vara strålande (har ännu inte läst något av honom men har flera i vänthögen) men någonting har fått mig att tveka. Kanske en litterär föraning ;)