Sidor

2010-06-26

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Jag hatar Allsång på Skansen. Det är ett så vidrigt inställsamt, äckligt folkligt och fullkomligt avskyvärt program att jag nästan exploderar av ilska bara jag hör talas om det. Det värsta är, att det liksom ett virus, har spridit sig. Sedan  några år tillbaka har vi allsång i parken i Lysekil, ett outhärdligt spektakel - det är bara att hålla sig inne de kvällarna (men om det blåser åt mitt håll kan det höras ända in i min lägenhet).

Vad jag ville få fram med den där tiraden var i alla fall hur mycket jag hatar Allsång på Skansen. Så när jag i inledningen av boken blev så gott som lovad att något hemskt ska hända under Allsång på Skansen, så var det nära att jag lite ondskefullt gnuggade händerna och skrockade för mig själv. Jag såg det framför mig, hur Lill-Babs (eller någon annan folkkär artist, typ Lasse Winnerbäck) exploderade och tog hela publiken med sig.

Jag måste säga att jag blev rätt nöjd till slut, mer ska jag inte skriva om det, för då avslöjar jag för mycket.

Jag sträckläste boken under ett dygn, precis som med hans andra böcker var den så gott som omöjlig att lägga ifrån sig. Och precis som med hans andra böcker så vill jag verkligen inte kalla det skräck, den var inte ett dugg läskig.

Boken handlar om två flickor, båda med olika uppväxt och olika problem. När de möts, följer kaos. Boken handlar mycket om utanförskap och att vara annorlunda, och där känner jag ofta igen mig. Det känns som en bok jag borde ha läst när jag var 15. Jag gillar boken för det mesta, och så här i efterhand, när det har gått ett par veckor sedan läsningen, kvarstår det intrycket.

Några saker har jag dock problem med. För det första så var den helt enkelt inte lika bra som Låt den rätte komma in eller Människohamn, inte lika originell och inte lika oemotståndligt vackert skriven. För det andra, och det här är mitt största problem med boken, är att jag saknar motiveringar till varför flickorna handlar som de gör, vad som driver dem.  Kanske är tanken den att vissa saker blir som de blir, helt utan anledning, men i det här fallet tror jag inte det. Jag tror helt enkelt att han hade lite för bråttom när han skrev boken.

En annan sak är att boken i mycket beskriver ett svenssonliv som jag är obekant med. Ingen i min familj gillar dansband, ingen i min familj vill att vi ska vara precis som alla andra och passa in. Det är en slags svenskhet som inte är min, som jag bara har betraktat hos utomstående. Kanske hade boken känts lite härligt rebellisk att läsa om jag varit med om föräldrar som lyssnar på schlager, samlar på troll och tjatar om att man ska passa in. För den ger den sortens människor en rejäl känga i baken. Men nu kändes det mest som, mjaha, okej än sen då, jag håller ju med.

3 kommentarer:

snowflake sa...

You're evil. ;-)

Olivia sa...

He he, jag vet. Sommarvärmen tar alltid fram mina värsta sidor.

bokstavlarna sa...

Haha! Din version med en exploderande Lill-Babs skulle jag gärna ha läst!