Sidor

2008-04-04

Nikita Lalwani: Gifted

Den här boken handlar om Rumi som är dotter till ett par indiska immigranter i Wales. Redan som liten visar hon sig ha talang i matematik, och hennes pappa, Mahesh bestämmer sig för att det är det hon ska syssla med i framtiden. I bokens första del är Rumi tio år gammal. Hon är utfryst i skolan för att hon är allmänt konstig och har fula kläder och glasögon. Hon får inte leka med andra barn, för efter skolan är hon tvungen att sitta flera timmar på biblioteket och plugga matte. Hon böjar redan här göra lite upror mot de stränga rutinerna, och tjuvläser i romaner trots att hon inte får. Sedan går hon ännu längre och vågar sig ut från biblioteket och börjar snatta godis (hon får inte äta under tiden som hon är i biblioteket eftersom hennes pappa anser att man studerar bättre när man är hungrig).

Pappan är själv akademiker och tar dotterns pluggande på största allvar, mamman däremot är mer tveksam. Shreene är själv högutbildad men ville aldrig lämna Indien och tycker inte om att hennes dotter växer upp i en främmande kultur. Hon har svårt att uttrycka sig på ett djupare plan på engelska, och kommer kanske därför inte särskilt nära Rumi. De har en del hemska gräl.

I bokens andra del har Rumi hunnit bli fjorton, nästan femton (året är 1988), och tränar inför ett prov som ska få henne att bli antagen till Oxford. Hon visar upp en del beteendestörningar som föräldrarna inte är uppmärksamma på, till exempel blir hon beroende av att äta kumminfrön. Hon ljuger konstant för föräldrarna och bryr sig inte så mycket om studierna. Hon tänker på pojkar, musik och filmer i stället, som vilken normal tonåring som helst. Men allt det måste hon hålla för sig själv för föräldrarna visar ingen som helst förståelse.

Sedan kommer hon in på universitetet, och får en viss frihet för hon bor borta från föräldrarna två dagar i veckan. Men frigörelsen från föräldrarna blir en jobbig historia, hon gör uppror på sätt som inte är helt bra. Hon fattar dessutom inget av föreläsningarna, men låtsas som ingenting till situationen till sist blir ohållbar.

Boken har några hål i berättelsen, saker som inte riktigt stämmer, men det är lätt att bortse från. Språket är vackert (särskilt i beskrivningen av ett par Indienresor som familjen gör, där Rumi verkligen lever upp eftersom hon känner sig hemma där), och boken är ofta rolig. Rumi är en härlig karaktär, även om hon ibland är plågsamt pinsam och bortkommen när hon ska interagera med andra ungdomar. För läsaren är det uppenbart att det är föräldrarnas uppfostran som har gjort Rumi till den hon är, men samtidigt tycker man lite synd om dem, de vill bara hennes bästa.

Jag tyckte mycket bra om den här boken, det är helt klart den bästa jag har läst hittills i år. Men det är en debutroman och det märks, jag tror att Nikita Lalwani kommer att skriva ännu bättre böcker i framtiden.

Den här recensionen blev lite konstig, jag vet, men ge boken en chans ändå.

Inga kommentarer: