Sidor

2008-03-28

Jeanette Winterson: The Stone Gods

Häromdagen frågade någon mig om jag tyckte att den här boken var bra. Jag svarade: Nja, jag vet inte. Och så babblade jag på i minst tio minuter om bokens för- och nackdelar. Jag önskar bara att jag hade spelat in vad jag sade, för nu när jag ska skriva den här recensionen fattas mig orden.

Jag börjar med handlingen. På planeten Orbus går det utför för mänskligheten. Naturresurserna sinar och framsteg inom genetiken har gjort människorna både vackra och evigt unga (men folk är ändå inte nöjda, till exempel vill en 50-årig kvinna som ser ut som en 24-åring ändra om sig till en 12-åring för att hennes man ska sluta springa efter småflickor). Och det är den priviligierade delen av världen. Resten av befolkningen är fattiga och krigsdrabbade.

Men man har upptäckt en ny planet, Planet Blue, som är både vacker och orörd, ja förutom att den befolkas av dinosaurier. Där kan man börja om på nytt. Billie Crusoe och den vackra roboten (eller robo-sapiens som den kallas, eftersom den har både intelligens och känsloliv och kan utvecklas) Spike åker med en expedition till den nya planeten. De blir förälskade i varandra förstås.

När berättelsen om dem är slut kommer nästa del i romanen, och den utspelar sig på Påskön på 1700-talet, när de sista träden där fälls och en ung man (Billy) från Cooks expedition blir kvarlämnad på ön. Han bevittnar både en ekologisk katastrof och blir förälskad i Spikkers som är son till en holländare och en lokal kvinna.

Resten av romanen utspelar sig i en nära framtid, efter tredje världskriget. Ett stort företag, MORE, har så gott som tagit över världen och kontrollerar allt. Billie jobbar för dem, med programmeringen av den första robo-sapiens, Spike. Spike är bara ett huvud utan kropp, och Billie tar henne med sig på en promenad, som slutar i staden Wreck City (till skillnad från Tech City där de välartade medborgarna bor). Där träffar hon på folk som försöker ändra hennes uppfattning om att MORE är bra, och som visar henne vilka förödande konsekvenser atombomberna hade för den del av befolkningen som MORE helst inte vill låtsas om.

Utan att ha avslöjat för mycket av handlingen så tror jag att jag har pekat på det centrala i boken. Dels handlar den om att allting upprepas. Vi upprepar samma misstag om och om igen, och även om vi skulle hitta en ny fin planet så skulle det gå åt helvete där också. Den handlar också om hur vi beter oss nu, med miljöförstöring, utseendefixering, krig och elände.

Men även om allt är cykliskt och kanske ödesbestämt, så upprepar hon vid flera tillfällen:

A quantum universe - neither random nor determined. A universe of potentialities, waiting for an intervention to affect the outcome. Love is an intervention.

Vilket innebär att vi faktiskt kan göra något åt saken, även om hon tvivlar på människornas förmåga att lära sig av sina misstag.

Bitvis är boken otroligt vacker. Det är trots allt Winterson som har skrivit den. Handlingen är intressant och språket är fantastiskt. Under läsningen tvingades jag fundera över saker som jag egentligen helst vill slippa fundera över, den lockar definitivt till eftertanke. Dessutom känner jag igen en del från kursen i astrobiologi som jag går just nu, och det är kul. Tankar om vad liv är, vårt ursprung och universum.

Men så börjar hon moralisera, smälla med pekpinnar och vara övertydlig. Jag hinner knappt sjunka in i de vackra meningarna förrän hon måste förklara något som inte behöver förklaring. Hon har all rätt att vara förbannad över hur läget är i världen, och jag håller oftast med henne. Men hon kommer inte med något nytt, jag har hört eller tänkt allt förut.

Som poesi är det ett vackert verk, och jag kommer att läsa om den, skriva ner citat och så läsa om den igen. Boken äger en stor skönhet och en förundran inför naturen, människan, tiden och universum som jag verkligen, verkligen gillar.

Som science fiction är den faktiskt inget vidare, det finns mer att irritera sig på än att gilla. Men det är ju bra om den kan få några kulturtanter intresserade av SF.

Jag tar och avslutar den här recensionen med första stycket i boken, ett bra exempel på hennes vackra språk.

This new world weighs a yatto-gram. But everything is trial-size; tread-on-me tiny or blurred-out-of-focus huge. There are leaves that have grown as big as cities, and there are birds that nest in cockleshells. On the white sand there are long-toed clawprints deep as nightmares, and there are rock pools in hand-hollows finned by invisible fish. Trees like skyscrapers, and housing as many. Grass the height of hedges, nuts the swell of pumpkins. Sardines that would take two men to land them. Eggs, pale-blue-shelled, each the weight of a breaking universe. And, underneath, mushrooms soft and small as a mouse ear. A crack like a cut, and inside a million million microbes wondering what to do next. Spores that wait for the wind and never look back. Moss that is concentrating on being green.

2 kommentarer:

Arina sa...

Jag har faktiskt aldrig läst winterson. ÄR det alltså främst för språket man skall läsa den här boken?

Olivia sa...

Ja, det är främst för språket. Science fiction är inte hennes genre, och det märks.