Sidor

2009-02-13

Daniel Woodrell: En helvetes vinter

Jag älskade den här boken. Jag har vissa invändningar mot översättningen, men annars var det en vacker, mörk, våldsam och poetisk berättelse. Författaren själv kallar sin stil country noir, och det är nog en bra beskrivning.

Huvudpersonen är tonårstjejen Ree som slutat skolan för att ta hand om sina småbröder och sin psykiskt sjuka mamma. När sheriffen berättar att pappan, som är försvunnen, har ställt huset som borgen och att familjen kommer att förlora det om han inte infinner sig till rättegången, så ger sig Ree ut på ett ganska hopplöst letande. Hon inser snart att pappan, Jessup, antagligen är död, nu gäller det bara att kunna bevisa det. Hon åker runt bland sjabbiga kriminella släktnigar och bekanta i Ozarkbergen, men ingen vill säga något. Det är en väldans massa vapenviftande och hotande. I princip alla i trakten livnär sig på att tillverka metamfetamin, alla föds in i kriminaliteten och våldet, generation efter generation.

Det är svårt att sätta fingret på vad som är så bra. Först och främst är Ree en sympatisk person, det är lätt att tycka om henne och hennes envishet. Sedan är språket väldigt vackert (även om jag tror att den förlorade en hel del på att översättas). Och så beskriver den människor och platser som inte särskilt ofta figurerar i litteraturen.

Inga kommentarer: