Jeanette Winterson: Tyngd

Jag läste precis Jeanette Wintersons lilla bok Tyngd, som är en del i den där ambitiösa (och i min mening lite onödiga) mytologiserien. Hon återberättar myten om Atlas och Herakles, och gör det riktigt bra. Bitarna där hon skriver om sig själv är dock inte så intressanta, de hade boken kunnat vara utan. Som vanligt är språket fantastiskt, jag skulle kunna slå upp vilken sida som helst och hitta något att citera. Men ett av mina favoritstycken är ändå det här, när Atlas träffar rymdhunden Laika:

Atlas knuffade undan kapseln, den dumma tingesten av plåt och ståltråd, och Lajka kröp darrbent uppför hans arm tills hon hittade ett ställe att sova på, i fördjupningen i hans axel strax under hans svallande hår. Atlas hade för länge sedan upphört att känna tyngden av den värld han bar upp, men han kände den lilla hundens hud och ben. Nu bar han på något han ville behålla, och det förändrade allting.

Jag vet inte riktigt varför jag tyckte att just det var så fint, kanske var det för att jag läste boken med mammas lilla hund Ariel i knät. Annars gillar jag verkligen Wintersons poetiska beskrivningar av naturvetenskapliga saker; om universum, tiden och naturen. Det har alltid varit hennes starka sida.

I begynnelsen fanns ingenting. Inte ens rum och tid. Man hade kunnat kasta universum på mig och jag skulle ha fångat det i ena handen. Det fanns inte något universum. Det var lätt att bära. Detta lyckliga ingenting upphörde för femton eoner sedan. Det var en märklig tid och det jag vet har berättats mig i radioaktiva viskningar. Det är allt som finns kvar av ett enda stort skrik ut i tystnaden.

Läsvärd helt klart, särskilt med tanke på att den bara tog en eftermiddag att läsa.