Sidor

2008-10-10

Jean-Cristophe Grangé: I djävulens spår

Det tog mig två dagar att läsa ut den här boken på 650 sidor. Behöver jag egentligen skriva mer?

Huvudpersonen Mat är polis i Paris. Han är en djupt troende katolik som hoppat av prästseminariet för att mer handgripligen kunna bekämpa ondskan. Hans bäste vän Luc har en nästan identisk bakgrund. När så Luc begår ett självmordsförsök och hamnar i koma, börjar Mat rota i en utredning som Luc håller på med, en utredning där han är djävulen själv på spåret. Mat måste ge sig ut på både en fysisk resa genom Europa - och en psykisk resa, där han rannsakar sig själv och sin tro.

Det låter kanske inte så spännande, men tro mig, det är det. Grangé har en förmåga att trixa, lura och förvilla sina läsare så att man hela tiden sitter på helspänn och undrar vilken vändning det hela ska ta. Det visade han även prov på i de två tidigare av hans romaner som finns översatta till svenska, Vargarnas rike och Den svarta linjen.

Äh, jag ger upp, just nu kan jag faktiskt inte skriva en särskilt bra recension, jag är alldeles för matt i huvudet efter två dagars intensivt läsande.

Läs den här fina recensionen i Tidningen Kulturen i stället, den säger allt som jag vill ha sagt. Jag gillar särskilt det där med att "den är allt det som da Vinci-koden inte var ".

3 kommentarer:

Martina sa...

Den lät bra, måste kolla upp!

Arina sa...

Det låter riktigt spännande!

Olivia sa...

Ja, Martina och Arina - läs den!