Sidor

2008-10-23

Ekaterina Sedia: The Alchemy of stone

Det är trist med böcker som inte lever upp till sin egen potential, och det här är tyvärr en sådan bok.

Huvudpersonen är en robot (eller automaton - jag vet inte vad det heter på svenska) som heter Mattie. Hon är alkemist har frigjort sig från sin skapare, mekanikern Loharri, som dock vägrar ge henne nyckeln som vrider upp hennes hjärta. Av ganska så slumpartade händelser dras hon in i en politisk härva med rebeller och upprorsmakare som vill störta makten i staden. Dessutom har hon fått i uppdrag av stadens mystiska skapare, the gargoyles, att hitta en lösning på deras stora problem - att de sakta förvandlas till sten.

I staden som Mattie bor i pågår en ständig kamp mellan mekanikerna och alkemisterna. Alkemisterna står för det jordnära, magiska tänkandet, medan mekanikerna står för framsteg, industrialisering och mekanisering. För tillfället är det mekanikerna som har makten och staden är full av deras märkliga maskiner och fabriker.

Någonstans under ytan bubblar dock missnöjet, en serie terrordåd skakar staden. Myndigheterna skyller givetvis på invandrarna. När bönderna så blir ersatta av robotar och själva tvingas ner i gruvorna för att få fram mer metall åt mekanikerna är revolten ett faktum.

Sedias beskrivning av det politiska läget i staden är det som gör boken värd att läsa - det och Mattie, som är en förtjusande personlighet. Själva berättelsen är också rätt bra, det hade kunnat bli en fantastisk roman. Men nu lider den av en hel del skavanker.

För det första så är de flesta karaktärerna ganska platta och intetsägande, man får helt enkelt inte tillräckligt mycket information om dem för att bilda sig en uppfattning om dem och deras motiveringar till att handla så som de gör.

För det andra så använder sig författaren lite väl ofta av tekniken göra det lätt för sig. Det vill säga, om något är för jobbigt att skriva om, eller om man inte riktigt kommer på vad man ska skriva, så hoppar man helt enkelt över att skriva om det. Jag använder mig frekvent av den tekniken här i bloggen, men det är ju skillnad på att skriva en blogg och att skriva en roman. Det är som om hon haft bråttom när hon skrev boken.

Sedan är hennes språk inte helt perfekt. Eftersom engelska inte är hennes modersmål så saknar det ett visst djup, även om jag inte kan sätta fingret på exakt vad det är som saknas.

Precis som The Secret history of Moscow lider boken helt enkelt av att vara för kort. Den borde ha varit minst dubbelt så lång, och gått in djupare på både händelser och karaktärer. Då hade den antagligen varit lika bra som sin titel.

Sedias ryskhet lyser igenom i det fina men vemodiga slutet, som nog är bokens höjdpunkt. Jag önskar att hela boken hade varit så bra. Jag ser dock fram emot framtida böcker av Sedia, hon är verkligen lovande.

1 kommentar:

Arina sa...

Det är tråkigt när en berättelse inte kan leva upp till sin potential. Det blir liksom en bortslösad idé.