Sidor

2008-02-03

Boktips: Purpurfärgen

Ibland när jag känner att jag behöver gråta ut ordentligt, men tårarna inte kommer av sig själv, så brukar jag se på filmen Purpurfärgen. Och det fungerar varje gång, tårarna flödar verkligen. Det blir både sorgtårar och glädjetårar. Filmen är visserligen extremt sentimental, men den är absolut inte dålig för den sakens skull. Den har bra skådespelarinsatser, snyggt foto och ett underbart soundtrack.

Filmen bygger på boken Purpurfärgen (The Color Purple) av Alice Walker. Den gavs ut 1982. Jag läste den för några år sedan och tyckte att den var väldigt bra. Boken (och filmen förstås) handlar om Celie, som vid 14 års ålder redan fött två barn som hennes egen pappa är fader till. Hon blir bortgift med en elak man och hon och hennes älskade syster Nettie skiljs åt.

Vi får under många år följa Celie, och hennes väg från passivt offer till en kvinna som faktiskt kan slå tillbaka. Centralt i boken är hennes kärleksförhållande med makens älskarinna, den självsäkra och frisinnade sångerskan Shug Avery, något som tonats ner till nästan ingenting i filmen.

Boken är skriven i brevform, Celie skriver till Gud och till sin syster Nettie, och Celie får brev från Nettie som följt med vita missionärer till Afrika (jag kommer inte ihåg vilket land).

Jag kommer inte ihåg om jag tyckte att översättningen var bra, men efter att ha tittat lite på citat ur boken på originalspråket känner jag att jag måste läsa den igen, på engelska:

When I see Sofia I don't know why she still alive. They crack her skull, they crack her ribs. They tear her nose loose on one side. They blind her in one eye. She swole from head to foot. Her tongue the size of my arm, it stick out tween her teef like a piece of rubber. She can't talk. And she just about the color of a eggplant.

1 kommentar:

Arina sa...

Sådant språk brukar vara svårt att översätta utan att det blir dumt. Men det kanske bara är jag som är känslig. Värst är det när det skall sådär lantligt. Bättre att skriva ren svenska då.